SVD/ Tvångs­anslutningar sänker beredskapen

Tvångs­anslutningar sänker beredskapen

Den tvångs­anslutning av de små VA-systemen som kommunerna ägnar sig åt försämrar Sveriges beredskap och är motsatsen till hållbar utveckling – ekonomiskt, miljö­mässigt och socialt.

Utan vatten klarar vi oss inte mer än tre dagar. Utan mat i tre veckor. Efter att vi tagit del av en rad utredningar och rapporter om vår livsmedels­försörjning och vår beredskap frågar vi oss; har utredarna glömt vårt viktigaste livsmedel – rent dricksvatten? Nyligen presenterades den statliga livsmedels­beredskaps­utredningen (SOU 2024:8som kom med en omfattande genomgång av vår beredskap inom detta livsviktiga samhälls­område. Utredningen omfattar 364 sidor där vattnets roll i utredningen framför allt handlar om dess betydelse som kritisk insatsvara i animalie­produktionen och i livsmedels­tillverkningen. Men vatten i sig självt är ett livsmedel.

Trots vattnets livsviktiga roll i vår livsmedels­försörjning ser vi att Havs- och vatten­myndigheten och flera svenska kommuner slår ut viktig dricks­vatten­försörjning i Sverige. I Rysslands krigföring gentemot Ukraina sker samma sak. Skillnaden är att Ryssland gör det i grannlandet Ukraina som de invaderat, medan flera av Sveriges kommunala vatten- och avlopps­bolag gör det mot sin egen befolkning, där man utan bevis utsett fastighets­ägare med enskilda avlopp till lagbrytare och tvångs­ansluter dem till kommunernas VA-anläggningar. Detta trots att det inte är kostnads­effektivt och att bevis saknas för att dessa avlopp rent generellt skulle skada miljön.

När vattnet tas in i våra vattenverk jämställs detta med livsmedel enligt livsmedels­lagstiftningen. För inte så länge sedan fastställde Högsta domstolen ett unikt domslut där invånarna i Kallinge i Blekinge vann mot det lokala vattenverket. Under en lång följd av år hade Kallingeborna druckit vatten som innehöll stora mängder PFAS-kemikalier – även kallat evighets­kemikalier – och i skadestånds­rättslig mening drabbats av personskada. En rad svenska vattenverk kommer därför att behöva byggas om efter att EU nyligen skärpt kraven på minskade halter av PFAS-ämnen i dricksvatten. Fortfarande dricker således många svenskar förgiftat dricksvatten.

Eftersom den storskaliga dricksvatten­försörjningen är beroende av elförsörjning, renings­kemikalier och råvatten av god kvalitet kan vi lätt hamna i en försörjningskris vid större samhälls­störningar. Under pandemin hade vattenverken svårigheter med att få fram renings­kemikalier för att rena vårt dricksvatten.

Av ovanstående anledningar är det mycket beklagligt att de 700 000 fastighets­ägare i Sverige som har eget vatten och egna brunnar, samt egna renings­anläggningar för avlopps­vattnet, håller på att drabbas av kommunala tvångs­anslutningar. Detta i en tid när vi kanske som mest behöver detta unika systembygge som är väl utspritt över landet; detta trots att regerings­partierna – inklusive SD – under valrörelsen lovade dessa fastighets­ägare att man inte skulle behöva tvångs­anslutas till det kommunala VA-nätet. Nu kräver många kommuner dessa fastighets­ägare på ohemula anslutnings­avgifter för något man inte beställt, inte behöver och inte vill ha.

Vår slutsats: det är inte bara beklagligt det som sker utan den tvångs­anslutning av de små VA-systemen som kommunerna ägnar sig åt är dessutom motsatsen till hållbar utveckling  ekonomiskt, miljömässigt och socialt.

Lars Hylander
docent i miljöanalys
Lars-Göran Carlsson
ordförande för den nationella föreningen VA-i tiden
Ulf Svensson
tidigare forskare inom samhällsplanering, Chalmers

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *