Facebook- nätverket VA-i-tiden- Valdemarsvik/ BDT utdömt av kommunen. Växjö domstol hävt beslutet, Dom M 1745-23

”Motpart

2023-08-17 meddelad i Växjö

Valdemarsvik kommun, Miljö- och byggnämnden 615 80 Valdemarsvik

ÖVERKLAGAT BESLUT

Länsstyrelsen i Östergötlands läns beslut den 1 mars 2023 i ärende nr 505-14918- 2020, se bilaga 1 (sid. 6/underbilaga här utelämnad)

SAKEN

Förbud att släppa ut avloppsvatten från enskild avloppsanläggning på fastigheten i Valdemarsviks kommun

DOMSLUT

Med ändring av länsstyrelsens beslut upphäver mark- och miljödomstolen Miljö- och byggnämnden i Valdemarsviks kommuns beslut från den 1 juli 2020 (MBNV-2019-1067).”

”YRKANDEN M.M.

Klagandena har i första hand yrkat att förbudet ska upphävas. I andra hand har de yrkat att tidpunkten för åtgärdernas genomförande ska bestämmas till sju år. I tredje hand har de yrkat att ärendet ska återförvisas till nämnden för att dokumentera och beskriva vilka åtgärder som behöver vidtas för att anläggningen ska godkännas. Till stöd för överklagandet har de sammanfattningsvis och i huvudsak anfört följande.

Kostnaderna för att ersätta välfungerande och en av kommunen godkänd BDT- avloppsreningsanläggning kommer att motsvara en årslön utan att resultera i bättre rening eller att någon förbättring sker (2 kap. 7 § miljöbalken). Godkännandet kan inte återkallas utan bevisning om brister (24 kap. 1 § miljöbalken).

Det är felaktigt att hänvisa till Havs- och vattenmyndighetens allmänna råd som om det vore stadfäst lag. Det strider mot miljöbalkens grundläggande intentioner att när man ålägger fastighetsägaren att de facto överdimensionera avloppsanläggningen från tre personenheter till fem (även om den nu befintliga anläggningen är dimensionerad för fem personenheter). Argumentet exploateras vidare till att deras BDT-anläggning då inte klarar av BOD5 enl. EU:s Vattendirektiv (2000/60/EG), (i länsstyrelsens avslag felaktigt angivet som BOD7) med hänvisning till HVMFS 2016:17, bil. 1, utan att bifoga dessa. Detta görs med motiveringen att BDT-vatten skulle innehålla högre halter av syreförbrukande ämnen BOD5 än avloppsvatten från WC. Motiveringen är i högsta grad missvisande då det i de allra flesta fall, om inte alla, inte förekommer särskilda avloppsströmmar i enskilda avlopp, utan gemensamt avloppssystem för WC- och BDT-vatten från hela fastigheten; vilket innebär, om man läser tabellen rätt, att siffrorna, korrigerade till BOD5, ska adderas så att summan för ett kombinerat avlopp blir 17+24= 41 g/pe/d att jämföras med det enskilda BDT-avloppets 24 g/pe/d d.v.s. 70 % mer BOD5 belastning i kombon. Därutöver innehåller toalettavfallet 85-90 % näring (NPT) medan BDT endast innehåller 10-15 %. Om man då räknar med tre personekvivalenter kommer deras BDT-anläggning efter rening bidra med 7,2 g BOD5/d eller 20 mg/L vid 90 % rening, emedan Naturvårdsverket räknar med 60 g BOD5/pe/d.

Nämnden har inte påvisat några olägenheter från den godkända BDT/gråvatten- avloppsanläggningen. Nuvarande belastning utgör BDT-vatten från tre personenheter under sex månader, bestående av en dusch, två handfat, ett kök utan diskmaskin samt avlopp från tre tvättmaskinscykler från en tvättmaskin. Slamavskiljningsbrunnen töms årligen i september av kommunens entreprenör. Fekalier omhändertas i ett separat urinseparerande multrum/torrdass och är separat från BDT-avloppet. Nämnden har inte påvisat någon bristande funktion och/eller rening av BDT-avloppsreningsanläggningen som exempelvis slamflykt, översvämning, sumpmark, odörer, växtlighet eller något annat som tyder på att resorption och/eller genomströmning inte fungerar.

Inspektionen som genomfördes den 2 juni 2020 innefattade nio punkter där tre föranledde anmärkningen att avloppsanläggningen saknar synligt efterföljande reningssteg. Enligt inspektionen fanns det ingen fördelningsbrunn och inget luftningsrör till bädden. De (klagandena) menar att det inte finns skäliga krav på att det ska finnas fördelningsbrunn efter slamavskiljaren i en BDT-avloppsreningsan- läggning. Det fanns inte med i godkännandet av fastighetens avlopp den 7 augusti 1991. Ett fördelningsrör fyller samma funktion. En fördelningsbrunn förbättrar inte reningen.

Tillsynsmyndigheten godkände efter inspektion det enskilda avloppet 1991, avloppet bestod då av en IFÖ-Bio-Trapperslamavskiljare om 2 m3 med efterföljande infiltrationsbädd om 2 x 10 m dimensionerad för 5 personekvivalenter. Av reningstekniska skäl befinner sig ”efterföljande reningssteg” under jord. Luftningsrör har inte något med infiltrationsbäddens nedbrytningsfunktion att göra. Anläggningen har godkänts utan sådana rör. Luftningsrör är snarare till nackdel, speciellt under den kalla årstiden då de leder ner kall luft i bädden och försämrar bakteriernas förmåga till nedbrytning eller i värsta fall dödar biofilmen. Den övervägande syresättningen av underliggande markbaserad biobädd sker genom luftväxling mellan överliggande markskikt och luften. Det säger sig självt att en luftningsyta om exempelvis 2 dm2 från två 110 mm luftningsrör inte på långa vägar är tillräckligt för syreförsörjning av bakteriefloran i en BSD-infiltrationsbädd om 10 m3.

Besluten saknar uppgift om vilken skyddsnivå besluten avser. Enligt praxis (MÖD M 3753-14) ska omständigheterna kring den årliga belastningen beaktas.

Tillsynsmyndighetens utsläppsförbud är oskäligt och vilar på osaklig, ovetenskaplig och lagstridig grund.

Tillsyningsmyndigheten har inte på någon punkt kunnat påvisa dysfunktion i anläggningen i form av lukt, förorenat vatten, eutrofiering, ökat BOD7 eller annan negativ påverkan på miljön eller olägenheter för människor. Det är inte hushållen i Gryt som är ansvariga för befintlig övergödning i kommunen. Det bedrivs jordbruk i närheten som bidrar till föroreningssituationen.

De (klagandena) ifrågasätter vilka kemikalier, läkemedelsrester, smittämnen, bakterier och tungmetaller som riskerar att komma ut i naturen från BDT-avloppet efter slamavskiljning, infiltrationsbädd och perkulation. Vattnet är renat efter denna process.

Tillsynsmyndigheten hade som alternativ till förbud kunnat föreslå andra åtgärder.

Klagandena hänvisar till Naturvårdsverkets rapport 6484 ”Läget inom markbaserad avloppsvattenrening – samlad kunskap kring reningstekniker för små och enskilda avlopp”, tabeller över kväve- och fosforflöden. De har vidare inkommit med fotografier från platsen. Därutöver hänvisar de till bland annat avgöranden från mark- och miljödomstol samt Mark- och miljööverdomstolen.”

Kommunens svaromål utlämnat!

”DOMSKÄL M 1745-23

Krav vid utsläpp av avloppsvatten

Utsläpp av avloppsvatten i mark, vattenområden eller grundvatten utgör miljöfarlig verksamhet. Avloppsvatten ska avledas och renas eller tas om hand på något annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte uppkommer. För detta ändamål ska lämpliga avloppsanläggningar eller andra inrättningar utföras (9 kap. 1 § och 7 § första stycket miljöbalken).

Mark- och miljödomstolen konstaterar att det således finns krav på att avloppsvatten ska renas. På vilket tekniskt sätt detta ska ske kan den enskilde verksamhetsutövaren dock välja relativt fritt så länge som den valda metoden uppfyller kraven på rening. Det kan alltså vara möjligt att uppnå skydd för hälsa och miljön med olika tekniklösningar.

Det är verksamhetsutövaren som har bevisbördan för att visa att en anläggning når upp till gällande miljökrav (2 kap. 1 § miljöbalken). Redan risken för att en verksamhet eller en åtgärd kan motverka miljöbalkens mål kan medföra krav på försiktighetsmått från tillsynsmyndighetens sida (prop. 1997/98:45 del 1, s. 209 f.).

Tillsynsmyndigheten måste dock kunna peka på att det finns brister i befintlig avloppsanläggning som gör att den sannolikt inte har tillräcklig reningskapacitet och därför inte ska få användas (se t.ex. Mark- och miljööverdomstolens domar den 23 december 2020 i mål M 13819-19 och den 23 september 2022 i mål M 3388-22).

Ett förbud att släppa ut avloppsvatten från anläggningen innebär inte att de klagande måste installera en ny avloppsanläggning utan endast att de inte får använda den nuvarande.

Frågan i målet

Mark- och miljödomstolen har i målet att bedöma om nämnden haft fog för att besluta om ett förbud att släppa ut avloppsvatten från avloppsanläggningen på fastigheten. Det är fråga om BDT-vatten. Vid bedömningen ska enligt 2 kap. 7 § miljöbalken hänsyn tas till nyttan av skyddsåtgärderna jämfört med kostnaderna för åtgärderna. Frågan blir alltså om det är rimligt att kräva att fastighetsägarna inte får använda nuvarande avloppsanläggning.

Tidigare tillstånd

De klagande har hänvisat till ett äldre tillstånd för aktuell anläggning. Det förhållandet att en äldre avloppsanläggning har inrättats med tillstånd enligt äldre hälsoskyddslagstiftning hindrar dock inte tillsynsmyndighet att ställa ytterligare krav med stöd av miljöbalkens allmänna hänsynsregler (MÖD 2003:134).

Brister i aktuell anläggning

Vad gäller brister för aktuell anläggning har nämnden hänvisat till att det saknas synligt efterföljande reninssteg, fördelningsbrunn och luftningsrör.

Mark- och miljödomstolen bedömer att det av beslutet från 1986 om att godkänna anmälan om installation av BDT-avlopp samt av inspektionsprotokollet från 1991 framgår att infiltrationsdel utförts som resorption med fördelningsbrunn och spridarledningar. Det har inte framkommit att den då anlagda infiltrationen med fördelningsbrunn och spridarledning skulle ha tagits bort vid senare tillfälle. Domstolen bedömer därför att nämndens invändning om att det saknas efterföljande reningssteg och fördelningsbrunn kan lämnas utan beaktande.

När det gäller avsaknad av luftningsrör bedömer mark- och miljödomstolen att sådana luftningsrör möjliggör syresättning av avloppsanläggning och behövs för att den biologiska reningen ska fungera på bästa sätt. Avsaknaden motiverar därför övervägande om förbud att använda anläggningen.

Ett förbud är alltför ingripande

Klagandenas belastning på avloppet har inte ifrågasatts av kommunen. Domstolen utgår därför från att det är fråga om belastning som klart understiger de riktlinjer som Havs- och vattenmyndighetens allmänna råd utgår ifrån. Oaktat allmänna råd ska en bedömning göras, i varje enskilt fall, om det föreligger hot om skada på människors hälsa eller miljön. De klagande har dock obestritt uppgett att nämnden inte har påvisat någon bristande funktion och/eller rening av BDT-avloppsrenings- anläggningen som exempelvis slamflykt, översvämning, sumpmark, odörer, växtlighet eller något annat som tyder på att resorption och/eller genomströmning inte fungerar. Med hänsyn taget till dessa omständigheter, och vidare att det är fråga om BDT-avlopp samt att viss rening ändå faktiskt sker i anläggningen, bedömer mark- och miljödomstolen att det mot bakgrund av avsaknaden av luftningsrör är allt för ingripande att förelägga om ett förbud i det aktuella fallet (2 kap. 7 § miljöbalken). Det hade varit tillräckligt om nämnden istället hade förelagt de klagande om mindre ingripande åtgärd såsom att låta installera luftningsrör. Vid denna bedömning beaktar mark- och miljödomstolen särskilt att nämnden inte har påtalat några konkreta tecken på att anläggningen inte fungerar som den ska. Beslutet ska mot bakgrund av det ovan anförda upphävas.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 2 (MMD-02) Överklagande senast den 7 september 2023.”