Tusentals fastighetsägare med enskilda avlopp på landet drabbas nu av kommunernas tillsynsbesök som får stora ekonomiska och sociala konsekvenser. Att bli tvingad att bygga om sin fungerande avloppsanläggning kan kosta 150 000 kronor. Det är en summa som många fastighetsägare inte har, vilket betyder att man kan bli tvingad att flytta från sin fastighet. Så vad handlar frågan egentligen om?

I Smeds-rapporten som kom för några år sedan påstods att fastighetsägare med småskaliga avloppsanläggningar var stora miljöbovar vilket jag i en artikel i Svenska Dagbladet bevisade inte stämde med verkligheten. Formas som fick i uppdrag av regeringen att analysera avloppens påverkan på den lokala miljön har nu lämnat en forskningsrapport där man konstaterar att det är svårt att vetenskapligt bevisa att enskilda avlopp skapar några miljöproblem.

Avloppsvatten renas i ett första steg i en två- eller trekammarbrunn med slamavskiljning för att sedan infiltreras i marken. I rapporten står: ”Ungefär 147 000 enskilda avlopp med vattentoalett har enbart slamavskiljare: Det innebär att avloppsvattnet går till en stenkista eller rakt ut i diken, vattendrag eller sjöar utan vidare rening efter slamavskiljaren. Detta är sedan 1969 inte tillåtet enligt lag”. Det är förödande när en institution påstår något som inte stämmer. Fast man säger att det var ett misstag att dessa oriktiga uppgifter sattes på pränt i rapporten så kan läsare av rapporten nu hänvisa till en lag som inte finns. I miljöbalken finns ingen förklaring till vad som menas med stenkista, vilket gör att man inte kan använda detta begrepp.

Kommunerna underkänner avloppsanläggningar med motiveringar att anläggningen troligtvis inte fungerar för att den är gammal eller för att den saknar någon del. Miljöbalken är teknikneutral, vilket betyder att kommunen inte kan ha synpunkter på anläggningens konstruktion. Det är fastighetsägaren som avgör hur han eller hon vill rena sitt avloppsvatten. Vad kommunen däremot skall kontrollera är funktionen. Kommunen har bevisbördan att om man misstänker att anläggningen inte fungerar att genom provtagningar påvisa skador som påverkar människors hälsa eller den lokala miljön. Finns inga påvisbara skador så kan man inte förbjuda användningen av toaletten.

Men den avgörande frågan är om utsläppet av fosfor från enskilda anläggningar kan orsaka övergödning av sjöar och vattendrag. Mängden fosfor som infiltreras i marken från en enskild anläggning är ungefär ett gram fosfor per dygn vilket i sig är för liten mängd för at göra någon skada. I detta perspektiv är inte mängden fosfor som infiltreras i marken något bekymmer. Som jämförelse kan jag som fastighetsägare sprida kilovis med fosfor på min gräsmatta eller se lantbrukaren som sprider 15 kilo fosfor per hektar.

Stoppa den storskaliga tillsynsverksamheten i hela landet som bara skapar förlorare och där miljövinster uteblir. Här kan ni alla politiker som utgör väljarnas förlängda arm mellan valen göra en insats.

Roland Ekstrand
Svensk Klimatcertifiering

Forskningsresultat bygger kunskap. Men olika forskningsresultat kan peka åt olika håll. För att ge underlag till ett evidensbaserat beslutsfattande kan forskningsresultat därför behöva sammanställas och vägas mot varandra. Förutom att finansiera forskning arbetar vi på Formas med att sammanställa forskningsresultat som kan bidra till att nå de svenska miljömålen. Den nu aktuella rapporten om markretention av fosfor är just en sådan sammanställning.

Frågan om markretention av fosfor är angelägen eftersom den har betydelse för vilka krav som bör ställas på avloppsanläggningarna samtidigt som miljövinster här ställs mot enskilda fastighetsägares möjligheter att finansiera nya avloppsanläggningar. Vetenskapligt grundade schablonvärden för markretentionen kopplat till olika marktyper skulle därför vara användbara och är efterfrågade. Viktigt i sammanhanget är dock att fosfor bara är ett av flera ämnen som behöver tas om hand när kommuner ställer krav på rening av enskilda avlopp.

Tyvärr är det inte möjligt att utifrån publicerad forskning ge någon vägledning gällande schablonvärden för markens förmåga att binda fosfor. I våra slutsatser konstaterar vi därför att tillgänglig forskning inte kan ligga till grund för att svara på frågan om hur effektiv markretentionen av fosfor från enskilda avlopp är.

Vi är glada att Roland Ekstrand uppmärksammar vår rapport. Vi måste dock tillbakavisa hans påstående att rapporten säger att det skulle vara svårt att vetenskapligt bevisa att enskilda avlopp skapar några miljöproblem. Det är en tolkning vi inte delar – våra slutsatser säger att det inte är möjligt att ta fram vetenskapligt förankrade schablonvärden för markretentionen av fosfor. Slutsatserna säger också att det inte är möjligt att fastställa i vilken grad och under vilka förhållanden fosfor från enskilda avlopp generellt påverkar närliggande sjöar, vattendrag och hav.

En annan missuppfattning är att Formas fått regeringens uppdrag att analysera avloppens påverkan. Så är inte fallet. Det är Rådet för evidensbaserad miljöanalys som beslutar om vilka forskningssammanställningar Formas ska genomföra samt vilka slutsatser rapporterna ska innehålla. Rådet är ett av Formas beslutsorgan.

Vår rapport handlar om huruvida det går att slå fast riktvärden för fosfor. Att en formulering i bakgrundstexten om stenkistor, om den misstolkas, skulle kunna ändra praxis eller prövning av aktuella ärenden har vi svårt att förstå. Men för att undvika eventuella feltolkningar har vi ändå valt att göra ett förtydligande som finns publicerat i anslutning till rapporten.

Vårt uppdrag är att sammanställa forskning och analysera dess resultat. I det arbetet anlitar vi också alltid vetenskapliga experter inom respektive område. Vi har inte rådighet över vad som står i lagstiftningen och inte heller hur ärenden prövas i förhållande till lagstiftningen. Forskningens svar är inte alltid entydiga och inte heller alltid tydliga. Det som däremot är tydligt, är att fosfor inte är den enda anledningen till att det behövs långtgående rening av avloppsvatten. Ytterligare skäl för en mer långtgående rening kan även vara krav på rening av kväve, syreförbrukande ämnen och smittämnen. Vår aktuella kartläggning har fokuserat på fosfor, som är en pusselbit i helheten.

Hanna Ridefelt
Chef för avdelningen för analys och policy, forskningsrådet Formas

De flesta fastighetsägare infiltrerar sitt avloppsvatten i marken och denna infiltration kallas ofta för att den sker i en stenkista. Enligt Google så är en stenkista ”en grop i marken fylld med makadam eller sten” — vilket betyder att de flesta avloppsanläggningar skulle vara underkända.

I repliken skriver Formas att deras ”slutsatser säger att det inte är möjligt att ta fram vetenskapligt förankrade schablonvärden för markretentionen av fosfor. Slutsatserna säger också att det inte är möjligt att fastställa i vilken grad och under vilka förhållanden fosfor från enskilda avlopp generellt påverkar närliggande sjöar, vattendrag och hav.”

Hur är det möjligt att Formas kastar in handduken och inte ens förklarar varför det skulle vara omöjligt att hitta några schablonvärden för markretention av fosfor? Att marken binder fosfor är sedan länge känt. Man skulle kunna beskriva vilka kemiska reaktioner som förekommer. I utredningen Hållbara vattentjänster påstår man att bindningen blir så stark att den kan upplösas genom vittring, samt att dettakan ta tusentals år. Havs- och vattenmyndigheten har angivit att efter 100 meter från utsläppspunkten är all fosfor bunden.

Genom att forskningsorgan och myndigheter inte vill ta i frågan så avgörs den genom den praktiska tillämpningen ute i kommunerna. Där bortser man från markens förmåga att binda fosfor, vilket resulterar i orimliga krav på reduktion av fosfor i avloppsanläggningar.

Ett vanligt argument som används som skäl för att underkänna enskilda avloppsanläggningar är att de bidrar till övergödning av våra sjöar och vattendrag. När utsläppet av fosfor från ett avlopp endast är cirka ett gram per dygn, och utsläppet sker i marken, kan detta utsläpp aldrig påverka övergödning av våra sjöar. Utsläppet är helt enkelt för litet för att kunna ge en påverkan. Frågan om markretention av fosfor kan man också i stor utsträckning bortse ifrån när utsläppet är så minimalt.

Istället för att dra slutsatser om att det är omöjligt att ta fram riktlinjer för hur man bör behandla fosforfrågan ute i kommunerna borde Formas formulera forskningsbehov.

Roland Ekstrand
Svensk Klimatcertifiering