Den omvända bevisbördan.
Svensk lag gäller för såväl enskilda, som för företag. När således något ärende kommer till domstolarnas prövning, måste de döma efter denna lag. Ändå måste följande framhållas:
Miljöbalken kom 1998. Den tog i huvudsak sikte på våra företag. Man hade konstaterat att myndigheterna hade otillräckliga resurser, för att bedöma effekterna av alla de kemikalier och tillverkningsmetoder, som används. Via olika lagstiftning så ålades därför företagen att vid sin produktutveckling inte bara ta hänsyn till produktens användbarhet, utan man skulle också ta hänsyn till ev. risker för människors hälsa och för miljön. Dessutom skulle produkten tillverkas på ett sätt, som inte innebar risk för skador eller försämrad hälsa hos de anställda. Detta var ett helhetsgrepp, som vi säkert alla kan ställa oss bakom. En produkt som inte uppfyllde dessa krav, skall således inte få släppas ut på marknaden.
Problemet uppstod 2011, när Havs- och Vattenmyndigheten bildades. Myndigheten fick då tillsynsansvar för enskilda avlopp och man började tillämpa lagstiftningen även på privatpersoner. Vi kissar och bajsar från den stund vi föds, och enligt myndighetens syn skall detta kiss och bajs betraktas som miljöfarligt avfall. När detta spolas ut till en egen avloppsanläggning, så utnämns vi dessutom till ”verksamhetsutövare”. Även ett barn kan ju vara delägare i en fastighet, och är då skyldig att skaffa sig ”erforderlig kunskap” samt bedöma ev. risker med verksamheten. Ett företag som ser någon typ av miljörisk med en planerad produktion, kan ju strunta i att producera. Men hur skall den enskilde göra? Försök själv…..
Det underliga är, att om vi återgår till en torrklosett eller tömmer pottan bland vinbärsbuskarna, så är det inga problem för myndigheterna. Det är heller inga problem om vi strör ut 10 gånger så mycket fosfor och kväve i vår trädgård via vanlig trädgårdsgödning. Kan det möjligen vara så att det är vattnet vi använder som transportmedia, som gör hanteringen miljöfarlig?
Växjö är inte unikt – alla människor på landsbygden i hela Sverige riskerar att drabbas – nu eller senare. Havs- och vattenmyndigheten har i sina råd sagt att en infiltrationsanläggning bedöms fungera i c:a 20 år. Det är detta som miljöinspektörerna stödjer sig på för att döma ut p.g.a ålder. Förvisso kan en infiltration bli igensatt, men detta innebär inga risker för miljön utan det är endast fastighetsägaren själv, som drabbas – på samma sätt som ett läckande tak eller igensatta stuprör.
Tjänstemännen på miljökontoret i Växjö har protesterat mot de tidigare riktlinjerna genom påståendet att – trots deras höga utbildning – så är det omöjligt för dem att via provtagning eller annat sätt bevisa att en anläggning orsakar skador eller olägenheter. Men hur skall då en enskild normalbegåvad fastighetsägare kunna bevisa att det inte ens finns någon sådan risk?
Bor du i en liten by på landet, så är risken stor att miljönämnden – i stället för ett förnyat avlopp – kräver att ni skall ansluta er till det kommunala VA-nätet enligt reglerna om verksamhetsområde. Det innebär långa dyra anläggningskostnader för att nå det kommunala nätet och vi har i föreningen medlemmar som fått fakturor på 500 – 600.000:- och blivit tvungna att lämna sina hem, då de inte kunnat betala.
Föreningen VA-i-tiden bildades 2019 i ett försök att bilda motkraft mot denna – enligt vår mening – vansinniga tillämpning av den omvända bevisbördan. Tyvärr är vi ”Davids kamp mot Goliath”. Stötta oss om du kan! Du hittar oss på nätet.
För föreningen VA-i-tiden
Arne Gunnarsson, Strömsnäsbruk
Lämna ett svar