Domar går emot kommunerna. Kan inte förbjuda anläggningar på grund av ålder
AV GÖRAN NYBERG
Allt fler domar ger nu klagande rätt som överklagat kommunernas beslut om ålägganden när det gäller enskilda avlopp.
– Man slår fast att en verklig skada för miljön måste ha förorsakats för att en kommun skall kunna utfärda förbud och viten, säger Roland Ekstrand, som numera företräder ett 50-tal fastighetsägare i deras processer om sina avlopp.
I kommuner över hela landet pågår i olika takt och intensitet inventering av enskilda avlopp. Det sker på uppmaning från Länsstyrelserna och med riktlinjer från Havs- och vattenmyndigheten och är en del i arbetet mot övergödningen av våra vatten. Kommunerna har kritiserats för att de alltför lättvindigt ålägger enskilda avloppsinnehavare dyra ombyggnader utan att först kontrollera att de gamla anläggningarna faktiskt inte fungerar. Ofta har man bara okulärt besiktigat anläggningar och sagt att den är för gammal och bristfälligt utformad och måste bytas ut.
– Men nu kommer allt fler domar som slår fast att så kan man inte göra. Om en fastighetsägare hävdar att en reningsanläggning fungerar kan inte kommunen bara säga att det tror de inte på. De måste kunna visa eller göra sannolikt att den aktuella avloppsanläggningar faktiskt orsakar skada för miljön, säger Roland Ekstrand.
Inte nog med det. I ett par utslag slår man också fast att det måste finnas en proportionalitet i de ålägganden som kommunen beslutar om för enskilda fastighetsägare.
– Det är inte acceptabelt att besluta om investeringar i 100.000-kronorsklassen för att en mycket obetydlig mängd fosfor släpps ut, säger Roland Ekstrand.
Den första domen som rapporterats om kom 2021 i Mark- och miljödomstolen i Växjö. Den slog fast att Nybro kommun gjort fel som underkänt en anläggning och utdömt ett vite om fastighetsägaren inte inom ett år åtgärdat avloppet.
”Även om anläggningen – som byggdes 1973 – uppnått en hög ålder så har nämnden inte pekat på några konkreta omständigheter som tyder på att reningsgraden i densamma skulle vara otillräcklig”, skriver domstolen bland annat och underkänner kommunens beslut vilket också länsstyrelsen tidigare gjort.
Utdömd
Detta har vi tidigare skrivit om här i Västsverige men det har alltså kommit fler domar. Det gäller en dom i Växjös mark- och miljödomstol om en fastighetsägaren som fått sin enskilda avloppsanläggning utdömd av Älmhults kommun. Domstolen gick denna gång på kommunens linje.
Fastighetsägaren överklagade till Mark- och miljööverdomstolen som slog fast att trots alla fel som kommunen hittat på avloppsanläggningen så har den ändå inte visat att det faktiskt lett till eller gjort sannolikt att reningsanläggningen inte fungerar. Så här skriver man i domen.
”Även om det är verksamhetsutövaren som ska visa att hans anläggning fungerar tillfredsställande så måste tillsynsmyndigheten kunna ange vilka brister anläggningen har och ange i vart fall tecken på olägenhet som sammantaget kan medföra att anläggningen inte uppfyller dagens krav på rening och därför inte ska få användas….. Med hänvisning till vad som anförts bedömer Mark- och miljööverdomstolen att det inte har framkommit att anläggningen har sådana brister att ett förbud är proportionerligt. Beslutet om förbud mot utsläpp till anläggningen får anses vara mer ingripande än nödvändigt, särskilt som det inte har framkommit att fastigheten ligger inom ett område med hög skyddsnivå.”
Överklagandet bifölls, mark- och miljödomstolens dom ändrades och nämndens beslut om förbud upphävdes.
Ännu ett ärende kom upp i Växjös mark- och miljdomstol i år och dom fastställdes den 25 februari.
Vite
Här är det en fastighetsägare i Hässleholm som fått sin avloppsanläggning utdömd av kommunen och som där förbjudits använda den och dessutom mot vite förelagts att utföra heltömning av anläggningen hos en specificerad entreprenör. I en överklagan till länsstyrelsen fick kommunen rätt varefter fastighetsägaren överklagat även till mark- och miljödomstolen.
I denna dom skriver mark- och miljödomstolen så här:
För att ett föreläggande eller förbud skall var proportionerligt får inte mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet tillgripas (26 kap 9 andra stycket MB). Enligt mark- och miljödomstolen är det inte utrett att aktuell anläggning har sådana brister att ett förbud är proportionerligt. Det finns därmed inte tillräckliga skäl att förbjuda avloppsanläggningen.
Mark- och miljödomstolen ändrar länsstyrelsens beslut, upphäver kommunens utfärdade förbud och upphäver därmed också heltömningen eftersom den blir obehövlig då anläggningens förbud mot användning upphävs.
Ett tredje fall gäller ett beslut i Länsstyrelsen i Västra Götaland som handlar om ett par i Vara kommun som mot vite inte får släppa ut något avlopp från sin reningsanläggning. Trots att fastighetsägarna tagit prover på avloppsvattnet som visar godtagbara värden ville inte kommunen godkänna dem eftersom man tyckte att det var tillräckligt goda förhållanden för att kunna få tillförlitliga värden.
Där skriver länsstyrelsen så här i domen som fastställde så sent som 13 maj i år.
”Faktum kvarstår därför, trots att det råder tveksamheter gällande avloppsanläggningens förmåga att uppnå tillräckligt god reningsförmåga, att de bedömningar som tidigare gjorts gällande anläggningen framför allt grundat sig på dess konstruktion, ålder och svårighet att utföra provtagningar på.”
Provtagningsanalyser
Länsstyrelsen gör därför bedömningen att den omvända bevisbördan blir orimligt betungande för den enskilde i detta fall om provtagningsanalyser inte skulle kunna göras gällande som bevis. Även om bevisbördan som grundregel ligger på den enskilde, ligger det förvaltningsrättsliga utredningskravet för handläggningen av ett ärende på förvaltningsmyndigheten. Det är Länsstyrelsens uppfattning att det av kommunens utredning inte går att bedöma om klagandenas avloppsanläggning följer MB:s regler eller inte.
Det överklagade beslutet ska därför upphävas och ärendet ska återförvisas till kommunen för förnyad handläggning.
Det här utslaget är Roland Ekstrand speciellt glad över.
– Det trodde jag faktiskt inte att vi skulle lyckas med, säger han.
Det tål att framhållas att i den inlaga från fastighetsägaren som Roland Ekstrand författat, lämnades inte mycket åt slumpen. Hänvisningarna både till miljöbalken och förvaltningslagen gick inte att bortse från.
– Förvaltningslagen ställer krav på beslutande myndighet i kommunen. För det första skall man vara helt övertygad om att man skall komma att få rätt om beslutet överklagas till högre instans och man skall se till att den svagare parten får reda på hur dess rättigheter kan tillvaratas, bland annat, säger Roland Ekstrand.
Tom Hagström
0709200946
Bravo! Kommunerna sätter egna regler som oftast strider mot MB. I många fall är det den enskilde tjänstemannen/kvinnan som inte känner till vad som står i MB. Det går oftast prestige i ett ärende. Jag har erfarenhet av att kommunen (Umeå) i många fall kräver dyra investeringar och hänvisar slentrianmässigt till paragrafer som de själva inte vet innebörden av.
Det är inte ovanligt att kommunen kräver dyr investering i en ny avloppsanläggning.
Jag frågar alltid den drabbade varför? Hittills har svaret blivit:”Kommunen kräver det”
Jag beundrar alla som orkar stå emot för att rent juridiskt bevisa att kommunen har fel.
MVH
Ulla Forsling