Rödgrön politik är att riva Malmö
Förstör det som fungerar, skicka utsläppen på export och lös problemen med livlig fantasi. Den rödgröna industri- och klimatpolitiken kan kanske inte sammanfattas tydligare än i regeringens egen cementutredning.
Idag lämnas 2000-talets förmodligen mest enfaldiga utredning över till näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson.
Men ingen skugga ska falla över myndigheten Tillväxtanalys, som har gjort den, eftersom det var dumheter regeringen bad om.
Det var i samband med att Cementa fick förlängt tillstånd under höstens akuta cementkris, som den då rödgröna regeringen också gav Tillväxtanalys ett utredningsuppdrag. Myndigheten skulle ”kartlägga och analysera” möjligheterna att ersätta den gotländska kalkstenen och cementen med import eller produktion någon annanstans i Sverige.
Eller annorlunda uttryckt: regeringen ville få hjälp att välja det minst korkade sättet att slå sönder en svensk basindustri och en fungerande logistikkedja för en samhällsviktig produkt.
Och som man frågar får man svar.
I rapporten, som SvD Ledare tagit del av, konstaterar Tillväxtanalys just det: stenbrytningen, produktionen och logistikflödena för Sveriges behov av cement fungerar idag alldeles utmärkt.
Men säg det som fungerar som politiken ändå inte kan förstöra. Och eftersom myndigheten är lojal med sin uppdragsgivare, presenteras de destruktiva idéerna med tillkämpad entusiasm.
Tillväxtanalys finner att så stora och högkvalitativa kalkstensfyndigheter som på Gotland är mycket sällsynta i andra delar av Sverige, men tror ändå att det ”på sikt” finns alternativa kalkstenstäkter.
Mest av allt tror myndigheten på områden i sydvästra Skåne, där det tidigare brutits kalksten.
Men Tillväxtanalys bedömer att prospektering, prövning och tillstånd för dessa fyndigheter tar 10–15 år. Då har myndigheten dessutom ”inte beaktat (…) att det vid varje alternativ lokalisering finns motstående intressen”.
Den lilla detaljen.
De motstående intressen i sydvästra Skånes fall är att en stor del av kalkstensfyndigheterna ligger mitt i Malmö. Limhamns kalkbrott, där det bröts sten fram till 1994, är idag ett kommunalt naturreservat.
Och när det gäller möjligheterna att ersätta den svenska cementproduktionen med import skriver Tillväxtanalys optimistiskt att det finns fabriker i andra europeiska länder med ”outnyttjad kapacitet” att tillverka cement som vida överstiger Sveriges årliga behov.
Men, tillägger man, överkapaciteten är endast hypotetisk: ”[Det] är inte givet att de volymer som teoretiskt sett kan produceras är möjliga att exportera till Sverige. Produktion kan exempelvis ske i länders inland där det inte finns logistiska förutsättningar för export. (…) Det kan även förekomma att det inte finns tillräckligt med kalksten för att öka produktionen av cement.”
Återigen, de små detaljerna. Eller den bagatellartade teknikaliteten att storskalig import av cement och/eller kalksten förutsätter ”alternativa logistiklösningar” som kräver ”investeringar i mångmiljon- eller miljardklassen i Sverige samt eventuellt även i de exporterande länderna”. Det handlar om allt från fördjupade farleder, nya hamnterminaler, fraktfartyg och mottagningsanläggningar till nya järnvägslinjer och vägar, ombyggda bangårdar och fler silos.
Tillväxtanalys konstaterar också att import av cement och avveckling av Cementas fabrik i Slite sannolikt innebär ökade koldioxidutsläpp.
Men säg det problem som inte också innebär en möjlighet. De ökade utsläppen sker utanför Sverige. Tillväxtanalys slutsats är därför att ”ett stopp av produktionen i Slite innebär bättre förutsättningar för Sverige att nå det nationella klimatmålet eftersom utsläppen från Slite upphör”.
Förstör det som fungerar, skicka utsläppen på export och lös problemen med livlig fantasi. Tydligare kan kanske inte den rödgröna industri- och klimatpolitiken sammanfattas.
Lämna ett svar