Dagens Arena/Den tystade marken- Det svenska kulturarvet försvinner löpande, utan diskussion. Det är dags att prata om skogsbrukets effekt på vår gemensamma historia.

Kommentar till nedanstående artikel:

Sedan läste jag en artikel – ganska lång i dagens arena ”Den tystade marken” – men intressant eftersom jag på 1970-talet läste en kurs landskapsanalys. Kommer fortfarande ihåg hur mycket ett landskap kan berätta om man har de rätta ”verktygen”. Och tänkte på det som händer nu i norra Sverige där ”allt värdefullt” ska malas ner, fixas till och bli räddningen för det hållbara samhället! Det var med dessa utgångspunkter jag ånyo funderat på hållbarhets-paradigmets tre dimensioner – det ekonomiska, det sociala och den miljömässiga. Allt mals ner! Mitt i denna malningsprocess finns VA-frågan. 
Bifogar den text som jag hitta i dagens arena. Kanske inte uppbygglig men gör en i alla fall jävligt förbannad. För er som är naturvetenskapligt bevandrade är begreppet ”förna” ingen nyhet. Men vi som inte lever i denna mylla kan jag skicka med en definition. Bra att ha i bakhuvudet när man läser denna text:
Förna är det lager som finns högst upp av de olika jordnivåerna. Förnan består av organiskt material som ligger på marken. Detta består till största delen av döda men inte helt nedbrutna växtdelar. En del utgörs även av djurrester samt exkrement som hamnat på marken.[1] Förna utgör habitat för små djur (förnadjur), svampar och växter. Vissa djur, till exempel maskar, vissa fågelarter, använder materialet när de bygger bo. Allt eftersom förnan komposteras bidrar den med näring till omgivningen. Den del av förnan som inte ännu är fullt nedbruten men ändå börjat brytas ner, kallas för humus.”

Den tystade marken

Det svenska kulturarvet försvinner löpande, utan diskussion. Det är dags att prata om skogsbrukets effekt på vår gemensamma historia, skriver Martin Hedén och Inger Orre.

Vi tillhör en grupp som sällan hörs i skogs- och landsbygdsdebatten. Vi är inte bönder med egen skog och inte politiker. Vi tillhör den grupp – måhända växande – som bor på landet stora delar av året. Vi har ingen egentlig makt över vår närmiljö – staten och stora privata markägare dominerar – men vi ser vad som händer och vi ser vad som inte sker. En morgon har till exempel en monstruös maskin, en skogsharv, parkerat alldeles intill tomtgränsen.

Vår historia på landet rymmer en serie upptäckter, som började med att vi mest av en slump köpte en liten avstyckad före detta gård. Gradvis förstod vi – med fascination och viss bävan – vad det var vi fått att ansvara för. Nämligen en historiskt värdefull ensamgård i förfall, en bosättning med anor ned till 500-talet, en arrendegård sedan 1300-talet, i olika perioder underställd kyrkan och traktens gods och herresäten.

Den byggnad som vid vårt tillträde fanns kvar av en gård med tiotalet byggnader restes i början av 1700-talet, eller kanske redan i slutet av 1600-talet. Efter 1850 hade gården inte brukats. Av ladugårdar och uthus fanns bara grunderna kvar.

När man flyttar in i en sådan lång berättelse blir man yr av det man efter hand börjar upptäcka omkring sig. Jorden föder fram rostiga minnen så fort man sticker spaden i den, de historiska sophögarna blir spännande gruvor att utforska och genom de egna promenaderna upptäcker man gamla stensatta stigar, materialiserade vanor som blivit kvar och alltså nu tagits över av en själv. Tiderna blandas och det svindlar.

En av de första åtgärderna blev att röja av den igenslyade kreatursvägen – lindan – till hagen söder om gårdstomten. Den kan ha varit en del av gårdens infrastruktur redan på medeltiden och behövde synliggöras för att man skulle förstå livet så som det levts här. Tyvärr var dock den steniga hagen inte längre gårdens mark utan sedan 60-talet en granplantering anlagd av godsägaren, en åtgärd som också hade stöd av riksdag och regering. Att följa hur denna granåker dödade allt omkring sig – slån, vildrosor, aplar, enar – var hemskt, men inget vi kunde göra något åt.

Att notera dessa fornlämningar på kartorna hade av resursskäl varit uteslutet, meddelade Länsstyrelsen.

Vid ett tillfälle fick vi dock ut länsstyrelsens arkeolog för inventering. Orsaken var en gammal grav vi upptäckt. Länsstyrelsen noterade flera ytterligare fornminnen: andra sannolika gravar, en medeltida husgrund, en stenbearbetningsanläggning och stensatta diken i den igenväxta hagen.

2018 gav värmen granbarkborren exceptionella överlevnadsmöjligheter. Döende granar började rasa av sig själva där i hagen och 2020 var det dags för ägaren att avverka området. Vi hurrade och meddelade kulturmiljövården att hygget nu var på gång, att myndigheten borde instruera entreprenören om de historiska spåren. Vi anförde att det nu nog var hög tid att följa upp det tidigare besöket och rita in fornlämningarna på kartan, för skyddets skull.

Men nej. Länsstyrelsen hade inte tid. I stället överlät myndigheten på oss, som varken var ägare, förvaltare eller tillsynsmyndighet, att sköta kontakterna med den entreprenör som skulle hugga. Så – vad kunde vi göra? Vi ritade kartor, ringde den unge operatören som hanterade skördaren, promenerade runt med honom och pekade ut vad som borde skonas. När han sedan rensade hagen från gran, det tog bara några timmar, gjorde han det också med viss hänsyn.

Då trodde vi, naivt nog, att hagen som kulturmiljö klarat sig undan katastrofen. Men i slutet av maj 2021, året efter, kom en skotare för att samla ihop det som kallas grot: grenar och toppar som ska bli flis. Den här gången var vi inte hemma och den tunga maskinen körde på två timmar effektivt sönder marken. I strid mot föreskrifter och rekommendationer kördes den tunga skotaren i extremt våt terräng. I detta fall handlade det inte bara om lite fukt. Maj månad 2021 var i Mellansverige den nederbördsrikaste på två hundra år. Till på köpet kom den mesta nederbörden två dagar innan skotaren grävde sig igenom landskapet.

I det här läget trodde vi att det inte kunde bli värre, vilket också visade sig vara fel. Två månader senare vaknade vi med ännu en monstruös maskin parkerad strax bortom jordkällarkullen: En skogsharv med väldiga tallriksskopor stod redo att fräsa upp hela hagen. Maskinen hade börjat kasta om förnan strax intill det gamla diket, men sedan tagit paus för att föraren behövde bärga sitt hö. Efter att vi tagit kontakt med såväl förvaltare som entreprenör avbröts denna markberedning men ett stensatt dike var redan förstört. Föraren beklagade men … ”Såna små lämningar ser man inte. Och finns de inte markerade på karta vet ju inte jag att jag inte kan köra där”, sa han. Detta gick inte att invända mot.

Att notera dessa fornlämningar på kartorna (Fornsök, FMIS, den ekonomiska kartan) hade av resursskäl varit uteslutet, meddelade länsstyrelsen. Man hade begärt extra resurser för att hinna ikapp men inte tilldelats några. Därför låg länsstyrelsen nu många år efter i registreringsarbetet, anmälningarna hopades i pärmar och några inventeringar hade man inte tid till. Alla arkeologiska resurser gick till akuta undersökningar vid byggen, meddelade den ansvarige tjänstemannen. Kort sagt: kort med folk och kort med pengar.

Den här historien gäller – vilket bör ha framgått – inte vilket område som helst utan ett herrgårdslandskap med ädellövskog som avsatts som riksintresse såväl när det gäller historiskt bevarandevärd kulturmiljö som skyddsvärt område för fritidsändamål. Början på områdets agrara historia återfinns som flera omfattande gravfält, de äldsta från bronsåldern. Dessutom många små från järnåldern. Ett av dessa orörda gårdsgravfält finns runt vår gamla arrendebostad, men detta är inte registrerat trots upprepade anmälningar.

Kanske har detta att göra med att själva begreppet kulturarv laddats med nationalistiska kopplingar som många aktörer skyr.

Skogen som biotop och skogens betydelse för klimatet – det är där skogsbruksdebatten befinner sig idag. Forskare ställs mot varandra exempelvis när det gäller gammelskogens förmåga att lagra koldioxid. Till och med den störste skogsägaren och kalhuggaren – staten i form av Sveaskog – offrar senhösten 2021 kampanjpengar på att framställa sig som den vitryggiga hackspettens räddare (Facebook och egna hemsidan bl a). Vem tror på den gröntvätten?

Vården av skogen som kulturmiljö berörs däremot sällan. Medier, politiker, intresseorganisationer och myndigheter har avstått från att föra fram den frågan till offentlig belysning.

I stället väljer skogsbrukets aktörer att föra striden inom fält där det är svårt eller omöjligt att nå en för alla acceptabel lösning. Att diskutera det som saknar entydig lösning är praktiskt, för då kan man fortsätta gräla en lång stund och byta anklagelser med varandra och sedan ta om allt från början igen efter halvtidspaus.

Skyddet av kulturmiljön, som alltså inte diskuteras, handlar däremot om konflikter som är möjliga att lösa samt om tämligen enkla fakta. Men i praktiken är det ganska tyst och stilla. Kanske har detta att göra med att själva begreppet kulturarv laddats med nationalistiska kopplingar som många aktörer skyr.

Eftersom skogsharven vänder jorden tar den också bort förutsättningarna att läsa tiden i de olika lager som marken består av.

Hoten mot de enskilda fornlämningarna var det som larmade oss vid avverkningen, men efteråt – när vi vandrade runt i grannskapet och började förstå vad markberedning innebär – blev det klart att skogsharvarna förstör vad ingen annan lyckats med tidigare. 60-talets granplanteringar på äng, åker och hage dolde visserligen fornlämningar effektivt och trängde undan annan växtlighet men förstörde inte mycket av spåren efter tidigare verksamhet. En skotare i skyfall trasar däremot sönder marken och gör djupa vattenfyllda spår, skogsharven fullbordar förödelsen genom att vända om och utradera vad som eventuellt återstår. De nya harvarna, som utvecklats för hyggesbruk i Norden och Kanada, kan fräsa upp 28 000 kvadratmeter hyggesmark på en timma, alltså nästan 40 fotbollsplaner på ett åttatimmarsskift.

Eller för att specificera skadorna: fossil åkermark, diken, spänger, ristningar på trä och sten, kolbottnar, grundrester, viltstigar, kyrkostigar, markeringar av leder och gränser, rösen av skilda slag, biologiska spår … allt kastas om av den jättelika jordfräsen.

Eftersom skogsharven vänder jorden tar den också bort förutsättningarna att läsa tiden i de olika lager som marken består av. Den förna som tidigare berättat om liv i generationer blir stum. Dessutom är det omöjligt att ta sig fram över den utan att snubbla bland halvmeterhöga torvor av jord, sten och döda rötter. Det som varit skog eller skogsplantering har förvandlats till en uniform otillgänglighet.

Även om vissa, markerade och karterade fornlämningar undgått uppfräsning kvarstår de efter markberedning som otillgängliga solitärer utan sammanhang. I vårt närområde gäller det bland annat en stensträng, vars ursprungliga funktion är höljd i dunkel: kanske var det en hägnad, kanske markerade den en gräns eller en vägsträckning. Nu har den hur som helst blivit omöjlig att tolka.

I Riksantikvarieämbetets senaste inventering av de kulturmiljöer som anses vara av riksintresse finns inga backstugor alls bevarade.

För 150 år sedan ungefär fanns det 100 000 torp i landet och 70 000 backstugor. En femtedel av landets befolkning eller 700 000 personer levde med sina kreatur i de skogar, som under de senaste fyra decennierna utvecklats till att leverera 50 procent mer pappersmassa, 40 procent mer papper och 80 procent mer virke. Människorna däremot och en stor del av stugorna, de är borta.

I Riksantikvarieämbetets senaste inventering av de kulturmiljöer som anses vara av riksintresse finns exempelvis inga backstugor alls bevarade. Uppfräsningen av Sveriges skogar – den fattiges tröja och skafferi, som de en gång kallades – pågår i rasande takt. Protesterna från kulturmiljövårdens ansvariga är ytterst stillsamma och lågmälda. Eller, för att uttrycka det något tydligare: det saknas inte målformuleringar och det finns regelverk.
Både Riksantikvarieämbetet, Skogsstyrelsen och landets länsstyrelser formulerar sig hellre om hur allt bör vara än informerar sig om hur det faktiskt ser ut. Det går en djup klyfta mellan retorik och handling, något som borde intressera Riksrevisionen. Idag lägger myndigheterna ansvaret på de enskilda maskinförarna, som inte sällan är småföretagare under hård ekonomisk press och utan guidning via uppdaterat kartmaterial.

RAÄ listar fyra procent av Sveriges mark som riksintressant, men några rapporter från ämbetet om hoten mot denna vår gemensamma tillgång har vi inte hittat. Också Skogsstyrelsen författar utmärkta böcker – och hemsidor – om skydd, kantzoner och vikten av frusen mark vid tunga transporter. Hit kan resurser tydligen styras, men inte till inventering och övervakning.

Fiskar man på sociala medier efter andras upplevelser, berättar några arkeologer om inventering som pågår medan andra vittnar om fornlämningsanmälningar som blir liggande. En norrländsk arkeolog och skogsmästare, Alf Björck, berättar:

”När jag flyttade hit 1998 (Västerbottens inland, Lappland) blev jag engagerad i forn- och kulturminnesinventering. Jag blev förvånad över hur lite som var funnet och registrerat. Jag registrerade fångstgropar, bl a större delen av ett fångstgrop-system på tolv kilometers längd, stenålders-boplatser, kokgropar och torkugnar (större kokgropar), samiska härdar, varierande kulturlämningar, etc. Allt är nogsamt dokumenterat och beskrivet och överlämnat till respektive myndighet. Men likväl har lämningar fallit mellan stolarna, det blev jag varse i våras/somras (2021). Särskilt mindre lämningar såsom samiska härdar och kokgropar är ju praktiskt taget omöjligt att upptäcka från förarhytt!”

Det försök att förklara hanteringen som Alf Björck presenterar handlar om fragmentiserat ansvar mellan RAÄ, länsmuseerna, länsstyrelserna, Skogsstyrelsen och Boverket. Och lösningen? Ansvarsutkrävande på central nivå: kulturministern som måste ställas till svars.

En annan debattör ifrågasätter statens ensamrätt på kartering av fornminnen, eftersom uppgiften inte klarats under många år. En pragmatisk lösning vore att upprätta olika status på inventeringarna: en järnåldersgrav som ritas in på kartorna av allmänheten skulle exempelvis kunna markeras med annan färg än de som besiktigats av legitimerad personal. Detta skulle kunna snabba upp hanteringen.

”För bästa möjliga resultat är det viktigt att göra de rätta valen”, är en truism från skogsindustribolaget Holmen. Här handlar det om vikten av att harva upp kulturlagren för att granplantorna ska få optimala förutsättningar att slå rot, en fin balans mellan fukt, temperatur och syre. De omsorger som bör ges den späda granen beskrivs med ömhet, i skarp kontrast mot behandlingen av allt som omger denna planta. För att värna och vårda granar finns inte bara effektiva maskiner utan också politiker som argumenterar för den heliga äganderätten.

För att försvara vårt gemensamma minne, spåren av dem som levt och verkat här före oss, finns vackra ord och många fotografier på hemsidor och i böcker som ingen hinner öppna. Oändliga rader av pärmar med anmälningar härbärgeras på våra myndigheter, tillsammans med suckande tjänstemän som vet att just nu berövas ytterligare mark sina särskilda kännetecken.

Men ramen – reglerna och råden kring dieselmotorerna i skogen – den är av guld.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.