Inget talar just nu för en hållbar utveckling
En rad viktiga artiklar har under senaste tiden publicerats på Dala-Demokraten Opinion som alla på ett eller annat sätt relaterar till begreppet hållbar utveckling. Den 13 december skrev till exempel Bernt Lindberg – Omställning Falun – artikeln ”Vision går tvärs mot Agenda 2030”. Där skärskådar han den vision som arbetats fram mellan politiker och tjänstemän i Borlänge och Falun kommuner, och som publicerades den 19 november på Dala-Demokraten Opinion; ”Så vill Falun och Borlänge fortsätta växa tillsammans”. Den handlar om en gemensam framtidssatsning för fler invånare, fler företag och fler verksamheter mellan de båda städerna.
Undertecknare är kommunstyrelsens ordförande i Borlänge Jan Bohman, kommunstyrelsens ordförande i Falun Joakim Storck samt kommunalrådet Mats Dahlberg i Falun och utgår från att en ny järnvägsförbindelse mellan Borlänge och Falun snarast borde byggas och som skulle kunna innebära nya utvecklingsmöjligheter för de båda kommunerna. Bland annat exploatering av en attraktiv strandremsa på en och halv mil längs sjön Runn. Denna attraktiva strandremsa binder samman de båda orterna och där befintlig tågbana idag utgör ett hinder för att utnyttja både sjön och de strandnära områdena.
Bernt Lindberg vänder sig inte emot att man bygger ett dubbelspår mellan Borlänge och Falun, tvärtom menar han att en infrastrukturlänk med dubbelspår borde funnits här sedan lång tid tillbaka, utan den del av visionen som handlar om nya bostäder och fler inflyttare inom detta känsliga område så som det presenterats. Han menar att idéen att bygga bostäder i sjönära lägen, eller som kommunpolitikerna lyfter fram- ”Runns strandkant är ett guldkorn för hela Dalarna som vi inte kan nyttja på grund av järnvägen.” är problematisk ur en rad olika synvinklar.
Förslaget påverkar negativt allmänhetens tillträde till området och kontakten med sjön, den viktiga biologiska mångfalden i strandnära zoner hotas samt att förslaget bygger på att andra än de som redan bor och verkar här ska prioriteras. Han reagerar även mot att den bebyggelsestruktur som framskymtar är relativ gles och att den därmed blir svår att förse med kollektivtrafik. Egen bil verkar vara ett måste för att kunna verka här. Frågan är dessutom vad som egentligen för människorna samman socialt. Gemenskapskänslan försvinner lätt i detta förslag enligt Bernt Lindberg och hänvisar till Agenda 2030; enligt mål 10 i Agenda 2030 – om minskad ojämlikhet – respektive mål 11 – om hållbara städer och samhällen – pekar ett av delmålen på ”om säkra bostäder till överkomlig kostnad”. Knappast är det mot detta som kommunpolitikerna eftersträvar.
Denna modell för samhällsbyggnad utgår från att all utveckling måste importeras. Man missar därmed att stimulera den lokala kraft och det företagande som skulle kunna förverkligas som bygger ett samhälle i en lagom utvecklingstakt. Vi ser utmaningarna i Skellefteå, Boden och andra orter i norra Sverige som nu brottas med en nästan oöverstiglig utbyggnadsdilemman. Det finns jobb men inga bostäder. Och de bostäder som byggs lär inte i första hand byggas för de som redan bor i dessa kommuner.
En annan utvecklingsmodell för samhällsbyggnad än den som presenterats för Dalarnas två största städer är naturligtvis möjlig, men inte trolig. Faktum är att vi för närvarande ser ett liknande mönster över hela Sverige, även i mindre kommuner och även i Dalarna. I till exempel Smedjebacken kommun där pågår en delvis parallell process. Men i detta fall är det ingen järnväg som står i vägen för kommunens utvecklingsplaner utan bofasta och fritidshusägande Smedjebacksbor längs sjön Barken, som sedan lång tid tillbaka haft sin hemvist här permanent, vid ledighet eller efter sin pension. Ofta har man haft mindre och enklare stugor. Nu verkar det som kommunen, med olika medel, vill göra som Borlänge och Falun och planera för mer exklusivt boende. Sjönära byggen med gräsmattor i stället för orörd natur, nya vägar intill vattnet och allt exklusivare hus.
Att prioritera kapitalstarka personer, ”byta ut” befolkningen och bygga ytterligare kategoriområden går direkt stick i stäv mot Agenda 2030 målsättningar som Bernt Lindberg lyfter fram. Han har dessutom ett motförslag som dels utgår från hållbarhetens tre dimensioner – den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga, dels bygger på den redan befintliga bebyggelsen som kan kompletteras med offentliga och privat service, transporter, lokalt inflytande och lokal utvecklingskraft.
Det ser alltså ut som strävan efter det så kallade ”hållbara samhället” ska följa det spår som från början satt oss i det krisläge som vi nu halvhjärtat försöker hantera. Frågan är när våra politiker på allvar tänker bygga ett samhälle från andra hållet; inifrån och underifrån? Säkert är i alla fall att den modell som Borlänge, Falun, Smedjebacken med flera suktar efter inte leder till ett hållbart samhälle. Frågan är om vi kan göra en offentligt styrd och hållbar upphandling av det hållbara samhället?
Lämna ett svar