Ny teknik/ ”Skyfall blir det nya normala – ta nytt grepp om avloppskaoset”

”Skyfall blir det nya normala – ta nytt grepp om avloppskaoset”

DEBATT. Bräddningar och avloppskaos tillhör framtiden. Dagens utdaterade systemlösningar löser inte problemen utan skapar hela tiden nya, skriver docenten Lars Hylander och civilekonomen Ulf Svensson.

Den senaste tidens skyfall och översvämningar har både påvisat stora brister i vår beredskap och blottlagt vår undermåliga planeringsverksamhet. Campingplatser, gaturum, vägbanor, villaområden etcetera har blixtsnabbt fyllts på med enorma vattenmassor och därmed skapat en rad problem, stora kostnader och fara för liv och egendom. VA-systemet som ska lösa de akuta problemen har inte kapacitet att hantera denna typ utmaningar……

Nedan i kommentarsfältet Hans Lönns kommentarer till artikeln. I övrigt se Ny Tekniks kommentarsfält. 


Översvämningarna var lika vanliga förr
(Bolin Center for Climate research)

Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Under mitten av juli drabbades stora delar av Europa av extrema översvämningar. På många håll föll mellan 200 och 300 millimeter regn på bara ett till två dygn. Den materiella ödeläggelsen var mycket omfattande, orsakade ofantliga ekonomiska skador och över 200 dödsfall. Fördämningar brast, broar kollapsade och gatunätet i hela städer hamnade under vatten. I stora delar av bland annat Tyskland slogs elnäten ut och annan vital infrastruktur sattes också tillfälligt ur spel. På många håll var det den värsta översvämningen på årtionden och regnmängderna som föll på ett dygn var lokalt de högsta på över 100 år.

Skyfall och översvämningar som nu i juli aktualiserar, inte minst medialt, den pågående globala uppvärmningen. Det finns betydande oro både bland forskare, politiker och allmänhet för att översvämningarna ska bli fler eller värre på grund av klimatförändringarna. Till skillnad från fallet med värmeextremer – vilka helt säkert ökar med ett varmare klimat – är kopplingen mellan extremer i nederbörd och uppvärmningen av klimatet mer komplicerad och osäker. Varm luft kan absorbera mer vattenånga och därmed också avge mer nederbörd. I ett varmare klimat kan den hydrologiska cykeln därför intensifieras. Framför allt kan större regnmängder falla på mycket kort tid. Samtidigt är den naturliga variationen i extremregn så stor att det är svårt att avgöra ifall den globala uppvärmningen än så länge orsakat fler översvämningar. I somliga områden har den typen av extremer faktiskt minskat samtidigt som de har ökat i vissa andra områden.

Trots alla kopplingar som gjorts mellan de europeiska översvämningarna nu i juli och klimatförändringarna går det inte att säga, med vetenskaplig säkerhet, att de har något med den globala uppvärmningen att göra. Som jag ska återkomma till nedan verkar det nämligen inte som om översvämningarna blir vanligare eller värre på 2000-talet än tidigare under historien. Dessutom är det svårt att jämföra översvämningar förr och nu – och framför allt deras samhälleliga effekter – på grund av en rad faktorer. Idag finns det mer utsatt bebyggelse längs många floder, en högre urbaniseringsgrad, känslig modern infrastruktur, stora dammanläggningar, och inte minst en omfattande asfaltering och bebyggelse av stora arealer som förhindrar en naturlig avrinning.

Eftersom översvämningar alltid varit spektakulära händelser, som orsakat stor materiell skada och förlust av människoliv, är de lyckligtvis väldokumenterade.

Tillgängliga observationsdata tyder på att antalet översvämningar, åtminstone i somliga delar av Europa, visar en klart ökande trend under de senaste 50 åren. Ett långtidsperspektiv har emellertid för det mesta saknats eftersom observationerna av översvämningarna före mitten av 1900-talet är mindre detaljerade och har en sämre geografisk täckning. Det har därför inte gått att avgöra huruvida 2000-talets europeiska översvämningar är unika, eller åtminstone anmärkningsvärda, i ett längre tidsperspektiv. Långa observationsserier är helt nödvändiga för att förstå extrema väderhändelser eftersom de per definition är sällsynta fenomen som dessutom tenderar att uppträda oregelbundet.

Allt fler forskare har därför försökt rekonstruera frekvensen och omfattningen av översvämningar under århundraden bakåt i tiden för att sätta de moderna översvämningarna i ett historiskt perspektiv. Eftersom översvämningar alltid varit spektakulära händelser, som orsakat stor materiell skada och förlust av människoliv, är de lyckligtvis väldokumenterade – på många håll i Europa tillbaka till medeltiden. Studier från de senaste tio åren har indikerat att översvämningar var förhållandevis vanliga i Europa under delar av den kalla klimatperiod som är känd som lilla istiden (från 1200-talets slut till sent 1800-tal). Särskilt under lilla istidens kallaste del, cirka 1560–1715, verkar det ha inträffat flera perioder med ovanligt många översvämningar. Dessa forskningsresultat har emellertid tills nyligen varit begränsade till mindre delar av Europa.

Den österrikiske professorn i hydrologi, Günter Blöschl, publicerade förra året tillsammans med 41 medförfattare en banbrytande artikel i tidskriften Nature som undersökte översvämningar av 103 olika europeiska floder sedan år 1500. Forskargruppen bakom studien – bestående av historiker, ekonomhistoriker, naturgeografer, meteorologer och forskare från flera andra ämnesområden – studerade hela 9 576 olika översvämningar dokumenterade i olika typer av skriftliga källor eller genom direkta observationer. Bland annat konsulterades tidiga meteorologiska observationer, krönikor, administrativa och ekonomiska handlingar, tidningsartiklar, privata brev och myndighetskorrespondens. Källorna över översvämningar kommer från Ryssland i öster till de brittiska öarna i väster och från Spanien och Italien i söder till Norge och Sverige i norr.

Medan översvämningarna i Europa alltså inte blivit vanligare, eller värre, än de varit under tidigare århundraden så har de ändå ändrat karaktär de senaste tre årtiondena.

Professor Blöschl med kollegor kunde presentera ett sensationellt resultat. De fann nämligen att den period som haft allra minst översvämningar under de senaste dryga 500 åren var perioden mellan cirka år 1900 och 1990. Det gör kontrasten så mycket större med perioden sedan år 1990, som forskarna fann vara den tredje mest översvämningsdrabbade i Europa sedan 1500-talet. Eftersom översvämningar i ett längre historiskt perspektiv varit så pass ovanliga under större delen av 1900-talet är det rimligt att tro att vi är ovana att hantera dem nu när de blivit vanligare igen under de senaste tre årtiondena.

Medan översvämningarna i Europa alltså inte blivit vanligare, eller värre, än de varit under tidigare århundraden så har de ändå ändrat karaktär de senaste tre årtiondena. Här är det sannolikt att den globala uppvärmningen spelar in. För det första har säsongsmönstret förändrats något. Sedan 1500-talet har runt 40 procent av översvämningarna inträffat på sommaren. Sedan år 1990 inträffar i stället 55 procent av dem på sommaren. En anledning till detta kan vara att översvämningar blivit ovanligare på våren i och med ett varmare och snöfattigare vintrar ger mindre vårfloder. För det andra sticker de senaste 30 åren ut i jämförelse med tidigare översvämningsrika perioder som tenderat att sammanfalla med kyliga klimatperioder. De senaste 30 åren är nämligen i stället den i särklass varmaste perioden de senaste 500 åren.

Forskarna identifierade åtta tidigare särskilt översvämningsrika perioder i Europa. De har alla drabbat olika delar av kontinenten olika hårt. Den allra mest översvämningsrika perioden inträffade cirka 1750–1800 och drabbade nästan hela Europa med undantag för i norr. Den näst mest översvämningsdrabbade perioden inföll cirka 1840–1880 och drabbade främst västra och centrala Europa. Andra översvämningsrika perioder inträffade cirka 1500–1520 (Centraleuropa), 1560–1580 (Centraleuropa), 1590–1640 (Sydeuropa), 1630–1660 (Västeuropa), 1860–1900 (Sydosteuropa) och 1910–1940 (Skandinavien).

Ödeläggelsen var av nästan obeskrivlig omfattning. Tiotusentals människor dog.

Det förefaller sannolikt att ett varmare klimat, som intensifierar den hydrologiska cykeln, är huvudorsaken till att de senaste 30 åren varit förhållandevis översvämningsrika, främst sommartid, i Europa. De tidigare översvämningsrika perioderna måste emellertid ha haft andra orsaker. Dessa har ju oftast inträffat under förhållandevis kalla årtionden. Översvämningarna förr tycks i hög grad höra samman med en negativ fas av den naturliga svängning i atmosfären över Nordatlanten som är känt som den nordatlantiska oscillationen. När denna befunnit sig i en negativ fas, vilket också brukar ge kallare vintrar i Europa, har det gynnat en typ av atmosfärisk blockering som kan föra med sig extrema nederbördsmängder. En annan anledning till att fler översvämningar förekommit under kalla klimatperioder kan ha att göra med att lägre temperaturer leder till minskad avdunstning och därmed högre vattenstånd.

Somliga forskare har försökt anlägga ett ännu längre tidsperspektiv. Särskilt intressant är situationen under den så kallade medeltida värmeperioden kring förra millennieskiftet. Bristen på källor gör det emellertid svårt att studera detta. Det går dock bra att studera översvämningar i Centraleuropa tillbaka till 1300-talet. Den största översvämningskatastrofen under det senaste årtusendet var, nästan säkert, den så kallade Maria Magdalena-översvämningen som inträffade i juli 1342. Ödeläggelsen var av nästan obeskrivlig omfattning. Tiotusentals människor dog. På många håll längs Donau eroderade mer jord bort av störtfloderna på några få dagar än vad som annars sker på 2000 år.

De italienska klimatforskarna Nazzareno Diodato och Gianni Bellocchi har, tillsammans med undertecknad, publicerat en rad vetenskapliga studier som modellerar historisk erosion orsakad av skyfall i centrala Medelhavsområdet med hjälp av data från skriftliga källor. För Italiens längsta flod, Po, var det möjligt att studera detta månad för månad ända tillbaka till 800-talet. Den studien visar att antalet kraftiga skyfall var störst när klimatet var kallt, särskilt under 1500- och 1600-talen, och att låg solaktivitet tillsammans med en negativ fas av den nordatlantiska oscillationen var pådrivande faktorer. Denna långa historiska rekonstruktion, byggd på data från skriftliga källor, visar att antalet kraftiga skyfall i regionen historiskt sett är ganska få. De var också ungefär lika sällsynta under den förhållandevis varma perioden från 800-talet till början av 1200-talet.

Medelhavsområdet går mot torrare förhållanden med ett allt varmare klimat, medan norra Europa istället generellt blir regnrikare. Det återstår att se om det också medför att antalet kraftiga skyfall minskar framöver i Medelhavsområdet, medan de istället ökar norr om Alperna och Pyrenéerna. Historiska data talar i varje fall för att antalet skyfall, och därmed översvämningar, blir färre i Medelhavsområdet när klimatet är varmare. Hur det förhåller sig i norra halvan av Europa är mer oklart och återstår att utforska. Med extrema översvämningar som den i juli, och med en fortsatt global uppvärmning, är det en angelägen fråga att försöka utforska.

Fredrik Charpentier Ljungqvist

Docent i både historia och naturgeografi vid Stockholms universitet

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *