2021-06-10, Den lilla människan Anna, ”Fröken Rönnbär och Herr Talls konversation om livet”

”Fröken Rönnbär och Herr Talls konversation om livet”

Fröken Rönnbär har bosatt sig några meter från mitt avloppssystem och till granne har hon Herr Tall.
Jag stod och tjyvlyssnade på deras konversation häromdagen.
Fröken Rönnbär med sitt taniga, rangliga utseende, brast ut i falsett:
-Herr Tall! Herr Tall! Har ni hört talas om att vi inte längre får plocka upp fosforen som far förbi? Att vi inte längre får lägga den på våran tallrik att förtära?

Herr Tall, som är en mycket proper och artig herre svarar med artikulerade gest, svänger på sin tallbarsarm till hälsning till den vackra damen och svarar:
-Kära, lilla Fröken Rönnbär, vad det glädjer mig att se er i er sena höstskrud, era sagolika smycken, dessa bär som har utsökta färgtoner och ger ett sådant harmoniskt intryck.
Jag blir dock lite oroad för lilla Fröken, står allt rätt till?
Ni är lite blek om nosen, era blad har lite svag kulör?
Jodå, nog har jag hört om fosforförbudet, vi får inte längre ta upp den och mätta våra magar, det är förbjudet, den ska passera vidare till företaget Vattendrag AB, till dess VD; Herr Åman.
Jag tror han har skrivit avtal med ett större bolag om fosforhanteringen. En konsult har visst varit inkopplad och avlagt rapport om att det är så ämnet i fråga skall hanteras.

Frustrerad ruskar Fröken Rönnbär på huvudet och tappar några av sina bär, ner bland Blåbärsrisen, som förövrigt är kusiner.
Hennes stämma dallrar och hon säjer:
-Då stämmer nog ryktet. Jordförbättraren Masken Mats kravlade förbi häromdagen och det var han som påtalade för mig om detta groteska avtal.
Vad ska vi leva av i fortsättningen, Herr Tall?
Marken under mina fötter är näringsfattig, ska vi då förbjudas ta upp fosforn så lär vi tyna bort, jag är redan svag i kroppen och som du ser så faller mina bär av redan nu i förtid och mina grenar är lika svaga som en människa som lider av anorexia.

Jag smyger igen min dörr och sätter mig vid köksbordet.
Synen av dessa klena växter och dess desperata samtal får mig att undra.
Vem är människan att förvägra näringsfattiga jordar dess livgivande näring, samtidigt som vi fyller på med kemikalier i vårat marknadsutbud, år efter år, efter år…

Jag vill vårda naturen omkring mig.
Staten och myndigheter svartmålar mina ambitioner när det i själva verket är de själva som skapar problemen.

Så tycker jag.
Jag får tycka vad jag vill.

Ur hjärta
Ur sinne
Med rak rygg
”Den lilla människan Anna”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *