2021–05-30, Den lilla människan Anna, ”Sakta vandra in i framtiden”

”Sakta vandra in i framtiden”

Ljudet finns inte längre.

Grusets knastrande under mina kängor har upphört att existera, framtidens ljud är en ickeexistens av nutidens.

Asfaltens soldater tvingar grusvägen ner på knä.
Över vägar kryper inte längre maskarna efter regnet, en utdöende art, jordförbättringens små mekaniker försvann utan att vi märkte det.
Vi tog ingen notis.
Plötsligt var de bara borta.

Jag ligger under körsbärsträdet och tittar upp mot kronan och den blåa skyn som skymtar fram mellan grenverket.
Jag blundar, jag längtar, jag vill höra det igen.
Barndomens älskade ljudsymfoni med små surrande humlor, bin och andra insekter är endast ett minne.
Mitt körsbärsträds blommor har tystnat, som fåglarna som tystnar innan det stora ovädret drar in över skogen.
Ingen tog notis.

Mitt hjärta längtar tillbaka till tiden då jag förbannade myrornas byggande i min vedhög, förbaskade kryp vad jag saknar dom och herr Timmerman.
Jag vet inte var de tog vägen, de är borta nu.
Ingen tog notis vad som skedde.

När jag var barn åkte min familj ibland iväg med bilen på kvällarna och spanade på de vilda djuren utmed de kringelkrokiga små grusvägarna, älgen stod i sin prakt i skogsbrynets kant, han är inte borta, han har jag mött på flertalet gånger, liggande död utmed Storasfaltens estrad.
Brölandet från skogens konung börjar tystna.
Ingen tog notis.

Ljudet finns inte längre.

Vassens spöklika rörelser, i barnets fantasifulla värld, har avstannat, sarvens surrande som satte vassens lekamen i gungning är borta.
Människan vill ha vattenblanka utsikter och ljuden och skådespelet är borta.
Ingen tog notis, men näsborrarna har fått mindre ”odör”, en deoderantinsats till naturen har skapats.

I ögonvrån blir det allt mer stilla.
Fjärilarnas energiska vingslag i yttre delen av mitt synfält medan jag läser min bok i hängmattan är ett annat irriterande inslag jag saknar, ett inslag som irriterade men samtidigt fick mig att le när man vände på blicken och såg ut över de små livens akrobatiska luftfärder, deras sammetslena skrudar i mönster och färger som får oss människor att framstå som deras bleka, intetsägande grannar.

Ljudet går inte att beskriva, men det har tystnat nu.
Grodans lek, det bubblande, fräsande lätet som uppstod under 1-2 dagar i den sumpiga lilla sjögölen har förpassats till historien.
Under mina trädgårdsväxters bladverk finns inga grodor längre, hyresgästerna är borta, vart tog dom vägen?
Ingen tog notis.

Ljudet finns inte längre.

Landsbygdens muller av protester börjar tonas ner och drar bort likt som åskvädret sakta, sakta verkar försvinna in i en annan dimension.
Människorna tystnar, glesbygdens befolkning tynar bort.
Ingen tog notis.

Var tog dom vägen och varför försvann dom är det en fråga man kommer ställa sig i framtiden?

Ljudet från framtiden av landsbygden är bullret av maskinerna som kalhygger skogen, av vindkraftverkens enorma rotorblad, gruvbolagens eskalerande verksamhet, mullret från storjordbrukens gigantiska maskindrakar, slamret från stenkrossarna, det dova surrandet från kraftledningarna och ljudet från den i skyffeltrafik avfallshanterande sektorn.
Den förbipasserande biltrafiken skär i mina öron och bilisternas synfält når inte in i skogen, de det ser är hyfsat vackert utmed vägen, någon hundra meter in breder kalhyggena ut sig mer och mer.
”John Bauer-skogarna” finns snart bara i form av konst på många ställen, de riktiga skogarna har förvandlats till ovårdade djunglar eller ökenliknande ödemarker

Ljuden från naturen finns dock kvar…
…i de delar där makten anser att min barndoms ljud ska finnas.
Kanske där dom bor, men inte där jag bor?
Vad vet jag?

”Hela Sverige ska leva”.

Ljudet från landsbygdens folk dog ut.
Det försvann.
Dom försvann.
Ingen tog notis.

Ur hjärta
Ur sinne
Med rak rygg
”Den lilla människan Anna”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *