Westsidan/ Alla nyanser föll bort. Staten överdriver problemen med enskilda avlopp

Alla nyanser föll bort

Staten överdriver problemen med enskilda avlopp

Från början handlade tillsynen av enskilda avlopp om att skydda dricksvattentäkter och få bort sanitära olägenheter. Men ambitionerna att göra något åt övergödningen av Östersjön ledde till politiska krav på ökade insatser.
Det hette att arbetet skulle inriktas på områden där behovet ”är särskilt stort”. Krav på åtgärder skulle ”fördelas på de utsläppskällor där det är motiverat och skäligt att vidta åtgärder.”
Utredarna drog flera slutsatser. ”Tillsynsbeslut om åtgärder vid en fastighet kräver bland annat ur rättssäkerhetssynpunkt noggranna utredningar av det enskilda fallet.”
Man ville också att utsatta områden skulle åtgärdas först, men konstaterade samtidigt att det krävs ett bra underlag för att kunna göra bra prioriteringar, ”vilket idag till viss del saknas”.

Nyanserna föll bort
De här nyanserna har till stor del fallit bort. Idag är det sällsynt att kommunerna utreder enskilda fall. Intrycket är istället att man fattar schablonmässiga beslut och dömer ut fungerande enskilda avlopp. På löpande band.
Kommunerna skriver ut förelägganden, med krav på åtgärder och hot om viten utan att först ta reda på om avloppen fungerar eller inte. Man gör det generellt, utan att ta hänsyn till om de ligger i ett område med övergödning.
Grundfrågan, ”vad är problemet”, hoppar man över.
Detta gör man trots att HaV flera gånger betonat att kommunerna måste göra individuella bedömningar. Men individuella bedömningar tar tid, och kräver både kompetens och resurser.
Och kompetens är sällsynt. Många kommuner hotar med viten och förbjuder fastighetsägarna att använda sina avlopp. En del hotar med att komma och plugga avloppen om de inte åtgärdas i tid.
Medierna jamsar med. Miljöchefer intervjuas i lokalpressen där de utan kritiska följdfrågor säger att ”enskilda avlopp är miljöbovar”. Vilket inte sällan blir rubrik.

Många tvingas flytta
Många överklagar besluten och hamnar i domstol. Där driver kommunerna frågan med sina jurister och kan på så sätt skapa prejudikat och en praxis som i tillämpning ligger långt ifrån vad politiken från början avsåg.
Med domen i ryggen hävdar kommunerna att de har gjort rätt. På så sätt cementeras en förvaltningspraxis som egentligen saknar både folkligt stöd och demokratisk förankring.
Konsekvenserna av detta är att många som bor på landet tvingas ta banklån för att åtgärda sina avlopp. De som inte har råd och inte får banklån tvingas helt enkelt flytta.
De som ifrågasätter kommunernas krav tvingas till processer som kan ta flera år. Många mår dåligt av detta, och en del förlorar dessutom tilltron till samhället.

HaV räknar inte rätt
Det absurda är att det finns forskarrapporter som visar att enskilda avlopp inte är så stora miljöproblem som Havs- och vattenmyndigheten hävdar. Forskaren Lars Hylander har tillsammans med VA-konsulten Peter Ridderstolpe ställt samman resultaten av svensk och internationell forskning på området. Deras slutsats är att problemet med enskilda avlopp har överdrivits, och att påverkan är betydligt mindre än myndigheterna hävdat. De gör bedömningen att HaV överdrivit belastningen från enskilda avlopp cirka fem gånger.
Detta beror bland annat på att de statliga myndigheterna inte räknat med markretentionen. Växter och djur i marken tar upp fosfor som avloppen släpper ifrån sig. Och väldigt lite läcker ut till haven.
Denna kunskap vill Havs- och vattenmyndigheten inte ta till sig. Detta trots att det var den statliga myndigheten som beställde rapporten. Istället har man ansträngt sig för att rapporten inte ska komma ut till allmänheten.
För att rättfärdiga sitt handlande kritiserar myndigheten forskarna. De skickade rapporten på ”remiss”. De flesta som yttrade sig var positiva till rapporten. Men en instans, som har ett ekonomisk intresse av att hålla liv i den statliga kampanjen, kritiserade rapporten. Det räckte för HaV.

Viljan större än förmågan
Forskarrapporten får dock stöd av flera rapporter från IVL/SMED. Där man konstaterar att markretentionen existerar. SMED har bland annat gjort beräkningar av hur många procent marken reducerar utsläpp av kväve och fosfor, vilket varierar mellan olika områden.
När kritiken mot HaV och kampanjen mot enskilda avlopp växte, började myndigheten ändra fokus. Det sker det en glidning i argumentationen. Från att i första hand ha handlat om fosfor, börjar myndigheterna istället betona smittorisken. Utan att presentera faktaunderlag den här gången heller.
Det är dock svårt att hitta stöd för att enskilda avlopp skulle vara ett stort problem när det gäller spridning av smitta. Särskilt på landsbygden.
Hur många har blivit sjuka av avloppsvatten från enskilda avlopp på landet? Är det inte istället kommunala VA-anläggningar som titt som tätt springer läck och sprider smitta och tvingar stadsbor koka sitt vatten.
Statliga myndigheter överdriver alltså problemen med enskilda avlopp. Viljan att göra en insats är större än förmågan att göra det rätt. Och likgiltigheten över konsekvenserna, för den enskilde, är inte bara misantropisk till sin karaktär, den är skrämmande lik fanatism.
WESTSIDAN: 2020-03-29

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *