En sann saga- om slamspridningen

En Sann saga
(fram till år 2012, nu sprids slammet för fullt på åkrarna, det kretsloppet hör framtiden till enl ett av slamhanteringsföretagen)

Det var en gång ett avlångt land högt uppe i Norden. Det var vackert och omväxlande med ängar och beteshagar, åkrar och skogar. Gårdarnas djur gödslade åker och äng med sitt kiss och bajs Varje gård hade precis så många djur som behövdes för att gödsla marken och så mycket mark som behövdes för att odla foder åt djuren och brödsäd och potatis åt människorna. Också människornas exkrementer gick till gödselstan och vidare ut på åkrarna. Alla näringsämnen gick i kretslopp. Denna typ av lantbruk fortsatte till fram på 1950-talet. Då började effekterna av den billiga oljan göra sig gällande. Gårdar slogs ihop till större enheter och specialiserades. Somliga gårdar, ja hela regioner, koncentrerade sig på djurskötsel – nötkreatur eller svinuppfödning. I andra delar av landet gjorde man sig av med alla djur och ägnade sig uteslutande åt att odla spannmål eller potatis. Till följd av denna uppdelning fick djurgårdarna överskott på stallgödsel, som man ändå la ut på de få kvarvarande åkrarna, där man odlade foder till djuren. Men jordarna kunde inte ta emot så mycket näringsämnen. De läckte därför ut i sjöar och hav där de orsakade igenväxning eller algblomning och döda bottnar. För spannmålsodlarna blev det enklare och billigare att köpa konstgödsel än att transportera hem stallgödsel långt bortifrån. Med konstgödseln följde kadmium – en mycket giftig onedbrytbar tungmetall som efter hand lagrades upp i markerna. En del av den tas upp av grödan, men stora delar förblir kvar i jorden under långliga tider, eftersom den inte bryts ner. Under en tid var kadmiumhalten i konstgödseln mycket hög och halten i marken steg. Efter hand upptäckte forskarna alltfler oroväckande samband mellan kadmium i födan och många sjukdomar som cancer, benskörhet och sviktande njurfunktioner. Men eftersom dessa sjukdomar särskilt drabbade kvinnor dröjde det tills de togs på riktigt allvar. Konstgödseln var väldigt bekväm att använda, och kostade inte mycket, eftersom de stora mängderna energi som behövdes för att få fram den var olja och fossilgas, som var billig. Det oljedrivna jordbruket gjorde att allt färre människor behövdes på landsbygden. Befolkningen styrdes därför till städerna där den växande industriproduktionen ropade efter arbetskraft. För att lösa toalettfrågan för dessa ansamlingar av människor infördes vattentoaletten. Stora avloppsnät byggdes och reningsverk anlades. Till dessa avloppsnät gick inte bara kiss och bajs utan också allt övrigt avlopp från hushåll, industrier, biltvättar, soptippar, sjukhus och tandläkarmottagningar och stora delar av dagvattnet från gator, vägar och parkeringsplatser. Bland annat för att kunna reglera denna präktiga hantering av avlopp från hela samhället på ett systematiskt sätt inrättade landets regering en myndighet, Naturvårdssveket. ”Men vad ska vi göra av allt slammet som blir kvar när avloppsvattnet renats och runnit vidare till sjöar och hav?” frågade kommunernas reningsverkschefer ängsligt. ”Inga problem!” svarade chefen för Naturvårdssveket. ”Slammet innehåller ju nyttiga näringsämnen, så ni kan sälja det till bönderna som gödsel.” I det ögonblicket tänkte han inte på att slammet innehöll mycket höga halter av kadmium, ja ibland upp till tio gånger mer än konstgödsel, där renare sorter nu blivit vanligare. Och sen var det för sent att backa. Insikten om att slammet också, ja, till största delen, bestod av främmande och onyttiga ämnen, hade ännu inte spritt sig särskilt mycket utanför några insiktsfulla kemisters krets. Dessa förstod att somliga ämnen i slammet var mycket giftiga, andra bara lite giftiga och att det fanns massor av substanser som ingen visste något om överhuvudtaget. För att tillvarata sina intressen organiserade sig reningsverken i en stor förening, som så småningom kom att heta Lömskt Vatten. Reningsarbetet blev mycket framgångsrikt och man exporterade metoden till andra länder. Man lyckades fånga upp allt fler farliga ämnen i slammet och hindra dem från att följa med vattnet ut. Givetvis blev slammet därmed allt giftigare. Ja, ju renare vattnet blev som rann ut från reningsverket, desto giftigare blev

slammet. Man hade lyckats få ut en hel del slam på åkarmarken när man plötsligt, 1999, upptäckte bromerade flamskyddsmedel i slammet. Bromerade flamskyddsmedel, som finns överallt i möbler och textilier och plast- och elektronikprodukter – hur hade de kommit in i slammet? Satt de inte kvar i tyget när man tvättade det? Kunde de inte hålla sig kvar i bilarna och barnvagnarna utan måste följa med regnvattnet till reningsverket? Nej, bönderna ville inte längre ha slammet. Nu var goda råd dyra! Lömskt Vatten kunde inte längre att hänvisa till kunskapsluckor – man visste att bromerade flamskyddsmedel sprids i ekosystemens näringsvävar, skadar nervsystemet, och stör fortplantningen. Ledningspersonerna för Lömskt Vatten – reningsverkens intresseförening – och Naturvårdssveket slog sina sluga huvuden ihop, och snart kom de på det: ”Heureca – vi har funnit det! Vi certifierar slammet – då blir det ofarligt! De reningsverk som lovar att förbättra sitt slam, säg inom tio år, kan få en certifieringsstämpel. Och så tar vi och mäter och reglerar några ämnen i slammet som går att mäta och reglera! Att det finns hundra tusen andra ämnen i slammet som vi inte kan mäta och sätta gränsvärden på kan ju inte hjälpas.” Sagt och gjort. Man döpte certifieringssystemet till Klavaq för att det skulle leda tankarna till klart vatten – aqua – och valde ut ett 60-tal ämnen som man mätte och satte gränsvärden på. Kadmium, som man visste mest om, var besvärligt. Det var omöjligt att sätt ett gränsvärde som var tillräckligt lågt för att vara tryggt för hälsan – inget avloppsslam skulle klara det. Nej, det bästa får inte vara det godas fiende, som ett pålitligt gammalt ordspråk sa. Kommer tid kommer råd, sa ett annat ordspråk, som man satte sin lit till. Och så bestämde man ett gränsvärde för kadmium som verkade rimligt, som skulle kunna klaras av ett antal reningsverk. ”Lite svinn får man räkna med” tänkte de när en förskrämd medicinprofessor visade hur många extra fall av njurskador det skulle innebära i statistiken, mest för kvinnor. För ändamålet lancerade de ett gammalt nedlagt ord: ”uppströmsarbete”. Det betydde att man hoppades på att alla fenomen som var anslutna till det avloppsnät som gick till reningsverket skulle sluta släppa ut gifter. Alla förzinkade plåttak skulle sluta släppa ifrån sig kadmium när det regnade på dem, plasttofflorna skulle sluta låta bisfenoler skavas av mot golvet och följa med skurvattnet till avloppet tillsammans med bisfenolerna från diskvattnet där nappflaskorna rengjorts, alla barnvagnar och soffor skulle sluta släppa ifrån sig bromerade flamskyddsmedel, regnjackor skulle sluta släppa ifrån sig fluorerade ämnen i tvättmaskinen och sportkläderna sluta släppa ut sitt silver, äpplena skulle sluta låta bekämpningsmedlen sköljas ut i diskhon – kort sagt var sak på sin plats och därmed basta. Och framför allt skulle kineserna sluta skicka hit så giftiga plastleksaker och jeans och T-shirts. Störst hopp fäste man till den allvise konsumenten som med sitt förstoringsglas granskar alla innehållsförteckningar. Om hen bara slutar köpa saker som innehåller farliga ämnen så ordnar det sig! Så tänkte de, reningsverkens och naturvårdens handgångna män. Och de fick med sig lantbrukets och handelns intresseföreningar eftersom de kunde lova att slammet skulle vara ett billigt gödselmedel som skulle göra lantbruket lönsamt och maten billig. Detta var innan man ännu hade upptäckt att stora delar av näringsämnena i slammet är så hårt bundna till de metallsalter som hällts in i reningsverken, just för att binda dem, så att växterna har svårt att ta upp dem. Ja, detta var en märklig paradox – alltmedan Klavaqs ledande personligheter talade sig varma för att minska användningen av kemikalier i samhället var de Klavaq-certifierade reningsverken i själva verket de riktigt stora miljöbovarna. Det sålunda certifierade reningsverket i en stor vacker stad vid Västerhavet, som försökte framstå som en stjärna i hållbarhet, använde själv under 2005 41 ton natriumhypoklorit, motsvarande cirka en miljon flaskor av den kritiserade produkten ”Klorin”. Vidare 240 ton polyakrylamid, förorenad med akrylamid, som numera kan påvisas i människans blod och som gav upphov till omtalade problem vid ett tunnelbygge på Hallandsåsen. Utöver det hällde de också i 195 ton polyaluminiumklorid samt 1533 ton etanol och industrisprit. Men det började trots allt skönjas en viss tveksamhet bland forskare och miljövänner, och även en del bönder ifrågasatte slamspridningen. Då kom Lömskt Vattens ledningspersoner

på ytterligare en genial idé. De hade insett att ordet Peak var väldigt verkningsfullt. Peak oil fanns ju på allas läppar. Fanns det ingen bristvara i slammet som kunde tänkas Peaka? Jovisst, fosfor kunde vara en sådan. Eftersom fosfor hela tiden förflyttas från marken ut i havet via stallgödsel och vattentoaletter så minskar ju den tillgängliga mängden hela tiden! Forskare har räknat ut att den tillgängliga fosforreserven bara räcker 50 – 170 år. Läge för ett larm! ”Om vi inte ersätter handelsgödsel med slam kommer våra matkostnader att stiga eftersom fosforn kommer att bli dyrare! Ja, det låter ju hotfullt – att fosforreserven kommer att räcka i bortåt 2000 år om vi är beredda att betala 5 kr mer per person och år för maten talar vi tyst om! Det hela är ju en prisfråga”. Och vips, så var begreppet ”Peak fosfor” i var mans mun. Och politikerna, som ju var beroende av sina experter på Naturvårdssveket, införde raskt ett miljömål: 60 procent av fosforn i avloppet skulle återföras till marken år 2015, varav hälften till produktiv åkermark. På Lömskt Vatten gnuggade man händerna. Nu var alla hinder övervunna – nu skulle slammet ut! Trodde man! Men under tiden som detta utspelade sig hade små motståndsgrupper börjat etableras. Det var pensionerade ingenjörer, läkare, sjuksköterskor och bönder och vanligt folk. En viktig grupp med mycket kunskaper var sådana som pensionerats från jobb inom de statliga verken, och som nu, befriade från sin munkavle, kunde dela med sig av sina farhågor och erfarenheter. Alltfler människor började inse att ren jord är den allra viktigaste resursen vi har, och den måste skyddas till varje pris, inte bara för vår egen skull utan för kommande generationer. Efterhand började också tjänstemän inom några statliga myndigheter ta bladet från munnen. Från Kemikalieinspektionen och Livsmedelsverket utgick skrivelser som försiktigt men tydligt uttalade att slam inte är någon hållbar lösning för att få tillbaka fosforn. Allt fler bönder vägrade ta emot slam och reningsverkens desperation växte. De anklagade motståndarna för att skrämma bönderna och tvinga reningsverken till långa energikrävande transporter för att köra sitt slam till de oupplysta delarna av landet. Motståndskampen kröntes så småningom med viss framgång. Naturvårdssveket fick en knäpp på näsan av regeringen för att man inte samrått med Kemikalieinspektionen i slamfrågan. Och den 26 april 2012 beslöt regeringen att ta bort målet om fosforåterföring ur sin miljömålslista, i alla fall tills vidare. Ett visst andrum gav nu möjlighet att vidareutveckla de alternativ som trots allt envetet jobbats fram i det tysta och utan statligt stöd. Dessa hade visserligen inte förnekats, utan beståtts med en nådig nick: ”Visst skulle det vara bra med alternativ, men vi kan inte avveckla slamspridningen förrän alternativen är framme”. Samma argument som lyckats förhala kärnkraftsavvecklingen under flera decennier. Förhoppningsvis hade befolkningen i det avlånga landet lärt sig något av det. Om inte, så får de vad de förtjänar. Snipp snapp snut – sagan är ännu inte slut! Den fortsätter! Ni alla är med och skriver fortsättningen.

 

Ren åker ren mat

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *