Slamspridning utan gränser – nästa miljöskandal gäller miljögifterna

Slamspridning utan gränser – nästa miljöskandal gäller miljögifterna

I januari i år kom den statliga utredningen ”Hållbar slamutredning”, SOU 2020:3, som enligt Regeringskansliet handlar om ”en giftfri och cirkulär återföring av fosfor från avloppsslam”. Nu håller denna utredning på att kraschlanda mot verkligheten ute i våra 290 kommuner. Kanske ger ett fall i Hallstahammar god vägledning om vad som håller på att hända på svensk landsbygd och med svensk miljö.

I Tränsta, en liten vacker och lugn gränsby mellan Hallstahammars och Köpings kommuner i Västmanlands län, etableras för närvarande en till ytan och mängden avfall omfattande slamplatta. Eller som det står i ett dokument i ärendet, materialgård. Man kan undra över föreslagit namnbyte. Här är det tänkt att mellanlagra slamavfall från omkringliggande kommuners slam från avloppsreningsverk men också annat avfall; hästgödsel, urin med mera. Det har till och med talats om avloppsslam från Norge. Det vill säga slam och avfall från industrier, sjukhus, avrinning från vägar och gator och så vidare. Allt hamnar i vårt slam i våra reningsverk. Här samlas därmed alla gifter som släpps ut från vårt moderna samhälle och som hamnar i vår natur som bly, kadmium, koppar, krom, kvicksilver, nickel, zink, PFAS, dioxiner, PCB som några exempel.

 

Gifter sprids på åkerjorden

Med tanke på att detta slam ska spridas på åkermarken – där vi ska odla våra giftfria livsmedel – måste vi grundligt undersöka vad slamspridningen innebär. Vi vet att för vissa av dessa gifter finns gränsvärden medan det för andra helt saknas. När det gäller de sistnämnda kategorin har nyligen Naturskyddsföreningen slagit larm om PFAS-ämnen (poly- och perfluorerade alkylsyror), som är många till antalet och kanske de värsta i farlighet för allt levande. Flera dricksvattenkällor har redan fått stängas pga. PFAS-ämnen. Tar man del av vilka sjukdomar och ohälsotillstånd som gifterna kan leda till är det varken en munter läsning eller något som vi kommer att klara av rent praktiskt. Nuvarande pandemin förskräcker.

När dricksvattenskandalen i Kallinge briserade ville först flera tunga myndigheten inte agera. Endast Livsmedelsverket fick godkänt i den statliga utredning som den dåvarande miljöministern Åsa Romson tillsatte. MSB, Försvaret och HAV fick alla underkänt. Eftersom detta beskrivs som den värsta kemikalieolyckan sedan BT-Kemi verkar våra myndigheter fortfarande alltför passiva när nya miljöhot är under uppsegling. Och när det gäller PFAS så har graden av farlighet varit kända sedan 1950-talet. Länge har det också varit känt att förhöjda värden varit förekommande i grundvattnet vid brandsläckningsplatser, dvs det vatten som vi använder till vårt dricksvatten.

Landsbygden är stadens nya soptipp

Med tanke på att åkermarken i Tränsta tillhör den bördigaste i hela Mälardalen och den känsligaste naturen invid är ett uppskattat friluftsområde – med Tränsta Friluftsgård som naturlig samlingspunkt – kan man undra varför detta är en lämplig lokaliseringsplats. Frågan är vad som är hållbart i denna etablering? Hur man har räknat på hållbarheten i detta fall är nämligen för många en gåta. Eftersom hållbarhet handlar om helhetsbedömningar och inbegriper de tre dimensionerna människor, miljö och ekonomi. Med detta mantra tycks det mesta kunna säljas in till våra inte ont anande kommunalpolitiker som ställer få frågor, innan det är för sent!

En entreprenör har som sagt sålt in idéen om en stor slamplatta till Hallstahammars kommun, men under senare tid mött ett allt större motstånd mot etableringen bland lokalt boende. Frågan är vad som är värst i detta lokaliseringsfall; spridningen av gifter till vårt ovärderliga dricksvatten eller är det den nya miljö som lokalt boende tvingas stå ut med där lastbilar åker i skytteltrafik, att vägarna belamras med slam från avlopp som gör promenaderna till ett elände för hundägarna (och alla andra) eller är det att den lantliga miljön har förvandlats till ett industrilandskap? Helt plötsligt!

Dalarna står på tur?

Det kommer att finnas fler människor på orter, småorter eller byar även i Dalarna som riskerar att få genomgå samma smärtsamma procedur som de i Tränsta fått tackla. Grundproblematiken är nämligen densamma i Dalarna och i övriga län i Sverige. Har man ett reningsverk så har man också en slamproblematik. Lägg därtill annat avfall med diverse gifter från förorenat gruvavfall, askavfall från förbränningsstationer, avfall från biogasutvinning, avfallskalk från metallurgisk industri vidgas problembilden. Tyvärr måste man också konstatera att lokalbefolkningen i Tränsta snarare haft kommunala politiker och tjänstemän emot sig än med sig. Precis det som mötte oroliga boenden i Kallinge som möttes av passiva, nationella myndigheter.

På det nya året blir den viktiga frågan vad våra riksdagspolitiker kommer fram till för resultat efter att ha bearbetat remisser och expertutlåtanden kring den statliga slamutredningen. Genom att vara tondöva vid större etableringar som omfattande vindkraftsetableringar, där lokal boende ständigt körs över, är frågan om också slamhanteringen kommer att bli en ny plåga för boende på svensk landsbygd. Kanske kan statsminister Stefan Löfvens tal till nationen, där han säger att vi ska bygga ett starkare, robustare samhälle bli politisk verkstad. Då finns nämligen hopp. Annars kommer denna generations politiker snart få leta nya födkrokar när Greta-generationen blir röstberättigade och ställer allt högre krav på kunskap, kompetens och dådkraft.

/Ulf Svensson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *