2020-12-10, Den lilla människan Anna, ”Stölden av mitt liv”

”Stölden av mitt liv”

Jag tittar ut genom mitt fönster.

Jag förlorade nästan all min släkt i unga år.
Det här är livet är det jag har kvar som förbinder mig till de jag aldrig fick träffa eller bara hann lära känna en kort stund i livet.
För endel människor betyder det ingenting, för mig betyder det allt.
Alla är vi olika.

Jag tittar på träden jag själv planterat och de som stått där sedan jag var barn.

Jag minns stunderna här som barn, hur vacker och mystisk skogen var.
Stunderna med katterna som fanns här då och alla möten med de vilda djuren.

30 års liv här som vuxen, med barn, djur, målning, snickrande, skogspromenader, svampplockning, rabattanläggning, vedhuggning, födelsedagskalas, jular och allt som hör livet till.

Ibland känns det som mina förfäder på något sätt finns kvar här, en känsla som ger mig ro, sinnesfrid och glädje.

Men glädjen börjar sina ut allt mer, bedrövelsen att förlora allt har tagit över.

Nu rinner tårarna igen.
Ser inte.

Det här är så jävla fel!
Det här är så jävla avskyvärt!

Hur kan en människa få plågas på detta vis för några gram fosfor?
För icke identifierat påverkan på vatten?
Ingen har ju ens undersökt det.

Jag kommer inte få en vinter till här.
Nu ser jag inte igen, tårarna trillar.

Hoppas det inte blir någon snö.
Jag vill inte se hur vackert det är här då, det gör så ont..

Ur hjärta
Ur sinne
Med rak rygg
”Den lilla människan Anna”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *