DD/ Magi är inte lösningen på Dalarnas vattenproblem

Det första man tänker på vid genomläsning av debattartikeln ”Dalarna behöver säkra sitt vatten för framtiden” är ordspråket “Att vara ute på djupt vatten”. För när alla andra sektorer i samhället satsar på källsortering, separerade- eller slutna system går VA-branschen i motsatt riktning.

Frågan är hur hållbara de nuvarande vatten- och avloppslösningarna egentligen är. Ingen vet. Vi vet dock att eftersom vi inte källsorterar en stor del av våra avlopp, utan tvärtom blandar in allt möjligt borde det inte komma som en överraskning att fåglar, fiskar, maskar och mikroorganismer dör i vår natur. Orenade utsläpp i våra reningsverk, så kallade bräddningar, är dessutom regelbundet förekommande.

Att just en av undertecknarna är från Smedjebackens kommun är extra pikant med tanke på att i den kommunen struntar man i att följa lagen om allmänna vattentjänster (LAV). I två områden i kommunen – Lillängen och Torrbo – har de boendes juridiska ombud fastslagit att kommunens avloppsstrategi är olaglig (fallet speglades i TV4:s Kalla Fakta). Dels tvingar kommunen de boende att betala för något man inte beställt, inte behöver och inte heller vill ha, dels har det inneburit att folk av ekonomiska skäl tvingats flytta. Det olagliga ligger i att inga av rekvisiten i LAV § 6 är uppfyllda. Det struntar kommunen i. Betala anslutning till kommunens VA-lösning eller flytta.

Det andra som slår en är några kloka ord från Inga Thorsson, tidigare diplomat och framgångsrik socialdemokratisk politiker. Hon lyfte tidigt planeringens roll i samhället. På baksidestexten av boken “Besinning”, författad 1972 av miljöforskaren Hans Palmstierna, framför Inga Thorson följande; “inte ett enda av dagens trängande problem, nationella eller internationella, kan lösas utanför ramen av en helhetssyn. Allt hänger samman med allt.”

Dessa kloka ord verkar ännu inte nått VA-branschen trots att det är nästan 50 år sedan de uttalades. Om man inte tar hänsyn till att denna samhällskritiska verksamhet också sprider gifter i olika vattenrecipienter, genom slamspridning på åkermarken med vidhängande läckage och utsläpp till luften låter ju mycket av de som tas i upp i deras artikel både relevant och viktigt. För vilken verksamhet vill ha läckande rör, dålig kvalitet på dricksvattnet till sina kunder, risk för avbrott och kokningsrekommendationer, undermåliga vatten- och avloppsreningsverk som exempel.

Strax innan Svenskt Vattens artikel publicerades i Dala- Demokraten gick Naturskyddsföreningen ut i en kampanj för att stoppa PFAS ämnen – poly- och perfluorerade alkylsubstanser – som anses som vårt kanske värsta miljögift. Det är för närvarande cirka 4 700 ämnen som i princip inte är nedbrytningsbara i naturen. Vissa av dessa ämnen är cancerframkallande, hormonstörande och kan orsaka leverskador samt kan ha negativ påverkan på immunsystemet och vår reproduktionsförmåga. Tyvärr finns dessa ämnen i vår vardag i form av smink, kläder, möbler, elektronik etcetera vilket gör problemet omfattande och svårlöst.

I Kallinge flygflottilj F17 fanns ämnet i det brandskum som användes i flygverksamheten. Detta ledde till att det kommunala dricksvattnet blev otjänligt. Nu har det visat sig att PFAS-ämnena finns i både grund- och i dricksvattnet på flera håll i Sverige. Till och med flera vattentäkter i landet har fått stängas på grund av förhöjda halter av PFOS och PFOA, som är två av de värsta PFAS-ämnena vi idag känner till. Även om PFOS förbjöds 2008 och PFOA blir förbjudet i december i år, är flera av de ämnen som är ersättare är helt otestade och därmed ett potentiellt framtida hot enligt Naturskyddsföreningen.

Enligt skribenterna från Svenskt Vatten vilar en magi över vårt vatten. Vatten, som ibland sägs vara vårt viktigaste livsmedel. Så här skriver man;

“Rent och friskt vatten i kranen, dygnet runt, året om. I nästan obegränsad mängd och till en kostnad som få ens reflekterar över. Och när vi använt det till tvätt, disk, mat och dusch så försvinner det iväg på något magiskt sätt, renas och skickas ut i kretsloppet igen.”

Faktum är ju att det är inte så här det går till. Detta vatten som Svenskt Vatten avser blandas med allt annat avloppsvatten i samhället. Bara idéen att ta vårt mest ovärderliga livsmedel, vårt dricksvatten, blanda det med toalettinnehållet (kiss, bajs, papper) för att sedan blanda in avlopp från sjukhus, industrier, dagvatten med flera kategorier för att därefter renas i mer eller mindre funktionsdugliga reningsverk. Detta är en utdaterad omväg som allt fler idag protesterar mot och där många aktörer söker nya lösningar som bygger på att naturen är med i reningsprocessen.

Nödvändig omställning förutsätter nya systemlösningar. Den kanske äldsta moderna lösningen i Sverige utvecklades 1939. Denna lösning minskar behovet av vatten med 100 procent, toaletten har inget avlopp, behöver inte tömmas på minst 40 år men under tiden producerar luktfri växtnäring. Växtnäringen skulle när en marknad finns skulle kunna ge intäkter istället som nu allt högre VA-avgifter. Vi har duschsystem som sparar upp till 90 procent av vattnet och kranmunstycke som sparar upp till 98 procent av vattnet. Kort sagt; tillsammans med nya innovationer kan vi dels minimera vattenanvändningen i samhället, dels att det vatten som magiskt försvinner till ett reningsverk i Svenskt Vattens tappning kan vi med alternativa system ta hand om. Med hjälp av jordmedia, som kan var en infiltrationsbädd, kan vattnet stanna på platsen och förse den omgivande växtligheten med det livsnödvändiga vattnet.

Detta sistnämnda är naturligtvis enklast att få till stånd på landsbygden men även ovan nämnda byar i Smedjebackens kommun. Två forskare, Peter Ridderstolpe tekn.lic. och Lars Hylander docent SLU, har förtjänstfullt visat att det naturvetenskapliga fenomenet “markretention” gör skillnad. En biologiskt verksam funktion i marken som binder fosfor och renar avloppsvattnet. Idag finns dessutom flera kommuner som avviker från branschföreningens huvudspår och låter vatten, växtnäring, bevattning, jordmedia, separerade systemlösningar, giftfria produkter och våtmarker var en del av lösningsförslagen. Nu ingår även flerfamiljshus i dessa försök. Projekten drivs av våra mest progressiva städer och kommuner.

Och för det tredje; det är snart femtioårsjubileum för Stockholmskonferensen från 1972. Det var FN:s första globala konferens om miljö- och utvecklingsfrågorna. En av hjärnorna bakom konferensen inriktning var just den ovan nämnda miljöforskaren, Hans Palmstierna, som skrev det första konferensutkastet. Frågan är vad vi lärt oss på dessa 50 år av miljöengagemang – att allt hänger samman med allt annat? Framförallt undrar jag varför Svenskt Vattens representanter tror att man ska fånga unga människors intresse för denna bransch. En bransch vars framfart tvingar tusentals svenskar att ofrivilligt överväga att lämna sina kära hem och fritidshus av ekonomiska skäl, helt i onödan och helt emot lagen. Besinning tycks inte råda hos Svenskt Vatten!

Ulf Svensson

civilekonom Stockholm

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *