2020-09-13, Den lilla människan, ”En skitfråga”

”En skitfråga”

Jag är ute och går i skogen, grubblande och grunnande som vanligt…

På stigen möter jag på en stor hög med älgskit och undrar när den dagen skall komma då den stackars älgen blir symbol för de vilda djurens enorma bidrag till övergödningen då deras bajs levererar fosfor till diken och sumpmarker i naturen…

Det rasslar till i en buske och ut springer en vettskrämd hare.
När harar blir skrämda så är min upplevelse att de levererar pärlband av små bajspraliner i strid ström.
Jag lider med den lilla varelsen och hoppas på att hans lilla boning får vara ifred i framtiden och slipper flytta för någon politiker eller tjänsteman tycker att det absolut måste dras en kommunal vatten/avloppsledning här rätt genom åkermarken.

Ovanför mitt huvud brakar det till så det är inte långt ifrån att jag själv producerar samma pärlband som haren.
Nu är jag inte lika skrajsen som haren så jag lyckas undkomma det men det plötsliga braket får mig att huka och titta upp.
En havsörn seglar iväg på den blåa skyn och såna här upplevelser talar man tyst om idag. Det är så många som vill åt denna fågels positioner, som vill den illa. Den upplysningen om dess vistelse, den går i graven med mig, dess frihet försvarar jag med vördnad.

Efter en halvtimmes vandring är jag framme vid den lilla bäcken som rinner ner till en liten naturlig vattensamling. Här brukar grodorna samlas och sångsvanarna glida omkring mellan vass och tuvor.
Intill bäcken brukar kantarellerna växa och på vinter kan man se riktiga små konstverk bli till när delar av bäckens vatten fryser till is.

Hoppar man över bäcken och fortsätter ett stycke till så kommer man till en granskog. Jag vet inte om man kan förstå min entusiasm nu men, en gång såg jag en tjäder där.
Det var helt otroligt att se denna tjäder så nära, fatta vilka ben den har! Vilka klor!
Jag fick se den en gång i frihet, på nära håll.
Jag har aldrig mer sett den under dessa ca 30 år jag bott här, men jag tror det den jag hör i skogen, ett underligt kluckande ljud som far runt bland granarna som ett osynligt väsen.

Under min vandring grubblar jag på varför vi inte värdesätter naturen mer idag.
Det är som om naturen blivit nåt jävla exotiskt ställe vi kan besöka någon gång om året och sen visa upp på sociala medier.
Men vårda den, leva med den och bevara den, näää det får någon annan göra.

Men slakta förutsättningarna för den som bor och lever nära den, det går bra.
Förvandla naturentusiasten till miljöbov på uppenbara lögner, det spelar mindre roll för den som bara ägnar naturen en exotisk roll..

Den här historien ovan är taget ur minnet från en dag jag var ute och gick för något år sedan.
Idag går jag inte i skogen.
Jag orkar inte.
Jag faller ner djupare i mitt mående pga hög arbetsbörda och jakten på mig som individ ang det enskilda avloppet och hotet om vite.

Lena Hallengren, jag är på väg mot ditt ansvarsområde, vad ska jag göra tycker du? Du vill väl inte ha en högre ekonomisk börda till ditt område?
Kan du ta ett snack med dina polare inom regeringen och be dem syna/ta ansvar för vad som sker inom va-frågorna för enskilda fastighetsägare?
För här sker ett övergrepp på befolkningen, så anser jag.

Ur hjärta
Ur sinne
Med rak rygg
”Den lilla människan Anna”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *