2020-07-31, Den lilla människan Anna, ”Jag undrar…”

”Jag undrar…”

Jag går genom det tysta samhället där bilarna står på uppfarterna men inga människor syns till.

Tystnaden är total.
Jag funderar på varför det är så tyst och vad alla gör.

Mina tankar far vidare och jag undrar hur alla dessa människor, som jag vet att de flesta har lågavlönade jobb eller är pensionärer, ska klara de tuffa tider experterna spår komma.

Vaddå,tuffa tider som skall komma, tänker jag.
För mig är de tiderna redan här och har funnits ett bra tag, blir bara värre och värre.

Hur ska det gå med tider av höga elpriser, högre bensinpriser, krav på elbilar, tvångsanslutningar till va/bredband/fjärrvärme, tvångsåtgärder på avlopp, försämringar av service men högre räkningar, krav kring sophämtning/sotare/slamtömning, dåliga pensioner, högre priser på buss,permitteringar, arbetslöshet, nedläggningar av skolor/äldreomsorg, borttagandet av kommunala badplatser, svårigheterna för den lokala lilla affären, osv.

Och mitt upp i allt Covid 19.
Många av oss åker buss för vi måste, hur ska vi få ihop ekonomin till munskydd också? CE-certifierade, 189kr/10st, engångs.
För mig 756kr/månad.

Så ser mitt liv ut, en ekvation som inte går ihop och med ett krav på tvångsåtgärder a’ 100 000-150 000 kronor gällande avlopp på grunder som jag anser är rent bedrövliga och rättslösa.
Gör jag inget, ja då konmer vitet på 100 000 och därefter ändå krav på åtgärder, vilket ger mig utgifter på 200 000-250 000 kronor.
Staten tvingar mig alltså till mer skuldsättning i tider där man är medveten om att skuldsättningen idag är för hög/samhällsproblem.

Om kraven hade varit sakliga/rimliga/effektiva/rättvisa och följt oberoende forskning/vetenskap/lagstiftning med möjligheter till bra lösningar hade jag funnit mig i det givetvis.

Tankarna vandrar vidare till mina reaktioner kring min promenad idag föll ut.

Landsbygden dör ut på alla sätt och vis, medan subventioneringar och stödpaket delas ut till endel som definitivt inte behöver.

Ibland undrar jag vad som är värst, att sakta, långsamt utplåna människors boendemiljöer genom samhällsförändringar/högt ekonomiskt tryck eller flykt från annat förtryck.
Blir inte resultatet/utfallet detsamma?
Människor som far mycket illa och många blir sjuka, mer eller mindre.

Likadant kan mina tankar ibland gå när man tänker på arbetsmiljö.
Åtgärder för att förhindra dödsolyckor skrivs och tas upp om, men som en vårdarbetare skrev någonstans, jag minns inte exakt, men resonemanget gick ut på att ingen pratar/skriver om hur och vilka konsekvenser det blir av för stor arbetsbörda/stress, en långsam process som på sikt kan leda till både sjukdom och för tidig död.

Det är mina tankar och fria tankar kräver inga fakta/siffror/statistik.
Jag bollplankar runt i min hjärna bara.

Under tiden får jag väl läsa om kändisarnas fester, problem med inställda kulturevangemang, förtvivlan över inställda semestrar och hur badstränder och pubar fylls till brädden.

Nu ska jag sluta skriva, bitterheten tar över märker jag.
Får väl gå och panta flaskor för att spara till finansieringen av kommande munskyddstvång i kollektivtrafik vilket jag tror snart är på g….

Sommar, sommar,sommar…?

Med vänlig hälsning,
”Den idag mycket bittra och tröstlösa lilla människan Anna”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *