Riktat tvång att inkomma med vattenprov, är det lagligt? Regler om egen brunn och dricksvatten

Det finns inte något generellt lagkrav om tvingande godkänt vattenprov för en privat enskild vattenbrunn om vattnet endast används av fastighetsägaren.  Dock kan det finnas lagkrav om vattnet används av hyresgäster eller i näringsverksamhet (livsmedelsproduktion etc.)

OM det finns indikationer på att vattnet är dåligt och man har barn så kan det finnas lagkrav.

Mvh! Lars

__________________________________________

Det finns inget lagtvång för barnfamiljer! Men klart kan man gå in om föräldrar medvetet ger sina barn hälsovådligt vatten. Omvänd bevisföring kan ju tvinga dem att bevisa motsatsen eller få barnen omhändertagna.

Allt fler kommuner väljer bort att bekosta barnvattenprovet.

självklart är det mycket bättre om kommunerna erbjuder barnvattenprover. Men de är inte tvingade enligt lag.

Kommun erbjuder normalt småbarnsfamiljer eller de som väntar barn bofasta i kommunen med enskild vattentäkt att ta ett vattenprov på sitt vatten och undersöka bakterieförekomst, nitrat-N, flourid och koppar.

Det särskilda vattenprovet för barnfamiljer är kostnadsfritt och bekostas av Miljö-och byggnadsnämnden och gäller för familjer med barn under 18 månader som är ägare till samt permanentboende på fastighet med enskilt vatten inom kommun. Kommunernas rutiner för så kallade barnprover varierar – på somliga ställen kostar det och på andra är det gratis vissa kommuner gäller det endast om man har barn under 1 år, etc.

Socialstyrelsen rekommenderar en undersökning av dricksvattnet minst en gång var tredje år om man har enskild brunn. Småbarnsfamiljer bör vara extra noggrann med att ta vattenprov, eftersom små barn är mer känsliga för vissa ämnen.

Ända sedan 1960-talet har kommuner därför erbjudit gratis vattenprover för småbarnsfamiljer med egna brunnar. Anledningen är barn under ett år kan bli dödssjuka av för mycket nitrat i vattnet. Nitrat kan ge dålig syresättning av blodet och i extremfall leda till kvävning för spädbarn.

Barn får i sig mer vatten än vuxna i förhållande till kroppsvikten, därför måste man vara försiktig. Nitrat går heller inte att koka bort, som till exempel radon,

Eftersom kommun står som uppdragsgivare så får miljöenheten också analysrapporten. Men Skattemedlen ska nu gå till annat. //MR

PS: (När det gäller Synlabb så har dessa avtal med flertal kommuner om vattenprov från egen brunn ) DS

________________________________________________________________
________________________________________________________________

 

Sammanställning av Michael Richter

Krav på analys av vatten från egen brunn. Finns det lagstöd att kräva detta??

Livsmedelsverket säger att de har inga krav, och att man ansvarar själv för sin brunn.

”Vatten från en enskild brunn som försörjer enbart ett enbostadshus t.ex. omfattas inte av dricksvattenföreskrifterna. Då är det mycket riktigt fastighetsägaren själv som ansvarar för kvalitén.” Vederbörande har även efterfrågat beslut från antingen nämnden eller tjänstemännen men det finns tydligen inget, utan man hänvisar till livsmedelsverket som ju alltså nekar till sådana krav. Hittar heller inget om att man skulle vara tvungen att göra om provtagning vart tredje år, inte heller att företaget måste vara ackrediterat. Hänvisningen till och i bilaga 3; lär det även ha funnits med en prislista från ett speciellt laboratorium vilket man i kommun förnekar.

Lag (2006:412) om allmänna vattentjänster 9 § Om det inom verksamhetsområdet finns en fastighet eller bebyggelse som uppenbarligen inte behöver omfattas av det större sammanhang som avses i 6 §, får verksamhetsområdet inskränkas så att det inte omfattar den fastigheten eller bebyggelsen. En sådan inskränkning av verksamhetsområdet får göras endast om fastighetens eller bebyggelsens behov av vattenförsörjning och avlopp lämpligen kan ordnas genom enskilda anläggningar som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.

_________________________________________________________________________________

Här lite intressant sammanställning, mina kommentarer och länkar.// MR

1 januari 2014 flyttades ansvaret för information och rådgivning för enskilda dricksvattenanläggningar från Socialstyrelsen till Livsmedelsverket. Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 2003:17) om försiktighetsmått för dricksvatten upphävdes 31 december 2013. Den ersattes 1 januari 2014 av Livsmedelsverkets råd om enskild dricksvattenförsörjning

Miljöbalken� ska tillämpas så att människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter. Socialstyrelsen har ansvar för dricksvattenfrågor som faller utanför Livsmedelsverkets ansvarsområde.

Livsmedelsverkets regler för dricksvatten.

Den som har en egen brunn och använder dricksvattnet i kommersiell eller offentlig verksamhet omfattas i de flesta fall av Livsmedelsverkets dricksvattenföreskrifter. Dricksvattenföreskrifter är regler som dricksvattenproducenter måste följa.

Exempel på verksamheter som måste följa Livsmedelsverkets dricksvattenföreskrifter:

  • Livsmedelsverksamhet, till exempel restaurang, livsmedelsproduktion, café
  • Offentlig verksamhet, till exempel skola, vårdhem
  • Kommersiell verksamhet, till exempel hotell, uthyrning av stugor

Om brunnen eller vattenverket producerar 10 kubikmeter dricksvatten per dygn eller mer, eller om minst 50 personer förses med dricksvatten, omfattas också verksamheten av dricksvattenföreskrifterna.

(Samhället ställer krav på dricksvattnets kvalitet genom EU-direktiv samt genom nationella lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter. Kraven berör leverantörer av dricksvatten, främst kommunala vattenverk, samt byggherrar och fastighetsägare beträffande de installationer och material som de använder i sina byggnader och anläggningar.)

EU:s dricksvattendirektiv

I EU:s dricksvattendirektiv, 98/83/EG, ställs krav på kvaliteten på dricksvattnet hos användaren. Direktivet innehåller minimikrav på dricksvattenkvalitet och krav på frekvens för provtagning och analys ( Dessa krav gäller ju bara de som omfattas av direktivet. För enskild dricksvattenförsörjning, till exempel egen brunn, gäller inte Livsmedelsverkets dricksvattenföreskrifter. Men här i detta fall verkar det som om de försöker belasta en enskild med tvånget till sådana frekventa godkända provtagningar för att slippa tvångsanslutning? Var finns lagstödet?)

Grundförfattningen

SLVFS 2001:30 https://www.livsmedelsverket.se/globalassets/om-oss/lagstiftning/dricksvatten—naturl-mineralv—kallv/slvfs-2001-30-hela_foreskriften.pdf

Författningen med senaste ändringarna införda

LIVSFS 2017:2 https://www.livsmedelsverket.se/globalassets/om-oss/lagstiftning/dricksvatten—naturl-mineralv—kallv/livsfs-2017-2_web.pdf

Vilka berörs av författningen?

Ändringarna berör huvudsakligen producenter och tillhandahållare av dricksvatten främst kommunala vattenverk

https://www.livsmedelsverket.se/om-oss/lagstiftning1/gallande-lagstiftning/slvfs-200130

https://www.boverket.se/sv/byggande/halsa-och-inomhusmiljo/regler-om-dricksvatten/samhallskrav-pa-dricksvatten/

 

För enskild dricksvattenförsörjning, till exempel egen brunn, gäller inte Livsmedelsverkets dricksvattenföreskrifter. I stället har myndigheten gett ut en publikation, Råd om enskild dricksvattenförsörjning, för att vägleda fastighetsägare med egen brunn.

Dessa råd är inte bindande. I miljöbalken finns dock vissa lagkrav som även gäller enskilda dricksvattentäkter.

https://www.boverket.se/sv/byggande/halsa-och-inomhusmiljo/regler-om-dricksvatten/fastigheter-med-egen-brunn/

Val av material och produkter _ Boverkets byggregler

Material och produkter i tappvatteninstallationer får inte påverka vattenkvaliteten i sådan utsträckning att dricksvattnet efter tappstället överskrider de gränsvärden som anges i Livsmedelsverkets regler för dricksvatten. Ett sätt att underlätta för den som ska köpa in material och produkter till en tappvatteninstallation är att en tillverkare låter typgodkänna produkter avsedda att ingå i installationer för dricksvatten. Detta eftersom en typgodkänd produkt ska antas uppfylla kraven i byggreglerna.

En typgodkänd produkt av metall, till exempel en köksblandare, har provats för tre olika vattenkvaliteter. Dessa tre så kallade testvatten representerar de flesta vattenkvaliteter som kan förväntas förekomma hos större leverantörer av dricksvatten, till exempel de kommunala vattenverken. Om vattnet i en enskild brunn uppfyller de kvalitetskriterier som anges i Livsmedelsverkets Råd om enskild dricksvattenförsörjning, är de tre testvattnen representativa även för vattnet från den brunnen. För vissa enskilda brunnar kan dock vattenkvaliteten avvika så mycket från de tre testvattnen att det inte är säkert att en typgodkänd produkt verkligen är lämplig.

( Så i praktiken här bör gälla följande, att kunna uppvisa ett intyg på att ett vattenprov som togs vid brunn jämförs med tappstället och att ingen påvisbar försämring av kvalitén har skett, detta utan krav att behöva visa upp några värden över huvud taget. Eller intyga att endast typgodkända produkter används i anläggningen.)

Ett vatten som har ett pH-värde på 6,7 eller lägre eller på annat sätt kan vara olämpligt som dricksvatten, bör i första hand förbättras genom olika kvalitetshöjande åtgärder. Valet av utrustning för att höja kvaliteten hos dricksvattnet bör grundas på en mikrobiologisk, kemisk och fysikalisk analys av råvattnet utförd av ett ackrediterat laboratorium. ( lägg märke till ordet bör – ingenting om att det måste vara en ackrediterat företag? Paret har ju redan gjort ett vattenprov samt satt in ett filter för förbättring dock ej av ackrediterat företag som genast dömer ut provtagningen)

Livsmedelsverkets handledning.

Handboken vänder sig främst till de kommunala miljönämnderna och andra berörda nämnder som stöd i deras arbete med dricksvatten från mindre anläggningar. (Mindre anäggningar?) https://www.livsmedelsverket.se/globalassets/publikationsdatabas/handbocker-verktyg/handbok_enskilda_brunnar.pdf Projektledare för handboken har Åsa Ahlgren och Marianne Löwenhielm, Socialstyrelsen, varit. De kapitel som SGU haft huvudansvar för har författats av Göran Risberg och Lena Ojala. Boken har bearbetats av Anne Laquist, Miljö-ordet. Specifika delar i handboken har diskuterats med Christina Forslund, Livsmedelsverket. Ett tidigare utkast till handbok har remissbehandlats. Socialstyrelsen riktar ett varmt tack till alla som bidragit till handboken. Håkan Ceder Överdirektör

Det finns ju ytterligare ett Scenario gällande tvångsanslutningar,

Förutsättningarna för bygglov är att det inte finns risk för skada på befintliga täkter vilket kan hindra byggherrar, kommuner och centrala orter att exploatera vilket underlättas om kommunen själv tillhandahåller dricksvatten, då har man därmed undanröjt ett av de hinder som kan föreligga och behöver inte ta hänsyn till enskildas vattentäkter. Flertalet grävda vattenbrunnar är inte registrerade, därmed finns ju som sagt dessa inte med i tillgängligt register. I min förra kommun fick jag inte ansluta enbart kommunalt avlopp utan att också ansluta det kommunala vattnet, vilket blev väldigt dyrt för ett godkännande av kommun var jag även tvungen att kapa alla inkommande rör från egen brunn. Motivering jag fick var att debitering av avlopp var baserad på vattenförbrukningen och mätarställningen på servisen.
(En fråga jag ställer mig är hur lätt har kommunerna att kunna upprätta ett verksamhetsområde? För när enskilda väl fastnat i garnet släpper de dem aldrig. ) Ja ni förstår säkert varför jag frågar.

Handbok för tillämpningen av 11 kapitlet i miljöbalken

https://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer/978-91-620-0157-5.pdf

Den kommunala miljönämnden: (eller liknande) är i stort endast tillsynsmyndighet för de dricksvattenanläggningar som omfattas av livsmedelslagstiftningen. Nämnden har med stöd av miljöbalken dock även tillsyn över hälsoskyddet för enskilda eller mindre anläggningar.

Länsstyrelsen: är tillsynsmyndighet för vattenverksamhet enligt § 11 kap. miljöbalken, vilket innebär ett tillsynsansvar som även kan omfatta mindre vattenuttag.

Svenskt Vatten: är branschorganisationen för kommunala vatten- och avloppsverk.

Slutsatsen jag gör är, att det enda en myndighet kan stödja sig på när det gäller att reglera en enskild brukande av egen vattenbrunn är att åberopa någon paragraf i miljöbalken någon annan befogenhet har de inte.

______________________________________________________

Dessa krav gäller ju bara de som omfattas av direktivet.
För enskild dricksvattenförsörjning, till exempel egen brunn, gäller inte Livsmedelsverkets dricksvattenföreskrifter.
Men för vissa kommunal va avdelningar, verkar det som om de försöker belasta en enskild med tvånget till sådana frekventa godkända provtagningar för att slippa tvångsanslutning? Var finns lagstödet?
Enligt myndigheten i LAV §24

Men var i rättspraxis i LAV § 24 finns det stöd av vattenanalys?

Jo enligt myndigheten och hos vissa kommunala va avdelningar självaså finns den i formuleringen:
”med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver en vattentjänst och behovet inte kan tillgodoses bättre på annat sätt.”
Vems behov pratar man om här?

 

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *