Omvänd bevisbörda – miljöfarlig verksamhet?

Kipp ur facebookgruppen avloppsbedrägeriet och Miljörättsnätverket som klippt ur va i tiden 13-10-2019.
När det gäller omvänd bevisbörda, vilket generellt dessutom är olagligt enligt Europakonventionen, så går resonemanget kring VA enligt följande: Utsläpp från enskilda avlopp regleras bl.a. i 9 kap i miljöbalken och är en miljöfarlig verksamhet. Den som äger anläggningen är verksamhetsutövare och har därför ansvar för att anläggningen når upp till kraven i miljöbalken och andra regelverk som rör enskilda avlopp. Den personen ska också kunna visa för tillsynsmyndigheten att anläggningen är rätt byggd och renar tillräckligt bra = omvänd bevisbörda, även trots tidigare godkännande. När nu kommunen gör en översyn av ett område får man i bästa fall beskriva vad man har för installation, ålder, typ, storlek osv. Ibland gör de föranmälda och icke föranmälda platsbesök, för att avgöra anläggningens skick eller tillräcklighet. (*kompetens eller partiska?) Trekammarbrunn och infiltration eller andra lösningar anses alla ha teknisk livsålder. Det är fastighetsägarens ansvar att ha en installation som lever upp till de krav som ställs. Det som krävs är någon för- och efterbehandling som reducerar utsläppen oavsett om du infiltrerar lokalt eller till recipient. – För att ytterligare klargöra detta om det är oklart!
Utsläpp av avlopp klassas som “miljöfarlig verksamhet” oavsett om det är en fabrik, stad eller privatpersoner. En fastighetsägare klassas därmed som verksamhetsutövare. På detta sätt har man genom lagen gjort det tydligare att visa att fastighetsägaren alltid är ansvarig att känna till den egna avloppsanläggningen. Kan denne inte själv avgöra eller utföra underhåll så måste denne låta sakkunnig göra detta – precis som exempelvis el. Det är sedan när man väljer leverantör, fortfarande fastighetsägaren som är ansvarig för att kravställda nivåer uppnås, leverantören har bara funktions/produktkrav gentemot sin beställare.
Vad är då miljö? Knappast en markbädd då det här bara blir till en deponi. Markbädd måste dessutom göras om efter 5-10 år, då är innehållet farligt avfall och skall då behandlas därefter. Bästa hade ändå varit att sprida det på åkern så solen kunde lysa på det. Har du en anläggning som är ok och inte släpper ut något över gränsvärdena ska du heller inte behöva vidta åtgärder, kan tyckas. Men var tar man proverna som bevisar detta eller att man inte förorenar? Ett nära taget grundvatten prov? I närmsta vattendrag? Eller i sin egen vattenbrunn eller rent av grannens? De som får sina system utdömda, måste dessutom innan åtgärd även ansöka och betala avgiften för bygglovsanmälan och invänta ett godkännande tillstånd utöver själva ombyggnadskostnaderna.
Man har normalt 2+3 år på sig att bygga om/bygga rätt EFTER att man fått tillstånd från kommunen att bygga på det nya sättet. Tillstånd ansöker man om. – I ansökan specificerar man exakt hur man tänker bygga, vilken modell man vill använda osv. Om ens förslag är godtagbart utifrån miljöbalken får man tillstånd. Om förslaget inte är bra får man komplettera sin ansökan med ett nytt förslag. Om din grävare inte kan komma med ett förslag som godtas, är denne då inte sakkunnig? Och bör man då välja en annan? När du väl råkat få förbud har åtgärdstiden minskat, det beror kanske på att du inte gjorde det som miljökontoret räknade med. Kanske tolkade de det som att du vägrade göra nått? Då måste de ta till åtgärder som t.ex. förbud/förelägganden etc. men många gånger så
kommer förbud och viten lika plötsligt neddimpande likt regnet från klar himmel som ett brev i brevlådan från posten.
Det finns tyvärr ingen femårig tid att luta sig på för att fundera. Rent krasst så som fastighetsägare är man skyldig att känna till huruvida avloppsanläggningen är godkänd eller inte..( Ännu viktigare då kommun slarvat bort tillstånden då de byt arkivsystem etc. ) Är den nu plötsligt inte godkänd så har man “brustit” i sitt ansvar som fastighetsägare och “verksamhetsutövare” Av denna anledning kan man inte åkalla någon längre tidsperiod. Man kan få skälig tid för att välja den lösning som är bäst för fastigheten och dess ägare (ekonomiskt, estetiskt eller tekniskt). Påbörjar man en dialog från start med miljökontoret och visar att man aktivt undersöker lösningar och alternativ så kan man få utökad tidsrymd.
Men flertal upplever att de inte kan få till en dialog med ansvariga inom kommunens miljökontor. det finns heller inget egentligt utrymme att överklaga meningsskiljaktigheter kring brunnens eller systemets duglighet eller inte. Anläggningen som helhet måste åtgärdas oavsett. Även de entreprenörer som ska utföra ändringar och installationerna tycks ha svårt att få till dialog, svar och vägledning —– stenkista är en stenkista punkt slut. etc. Det har även visat sig att kommuner skickat ut vitet unisont och pekat ut enskilda invånare som brottslingar så alla får veta vem som blivit skyldig, och nu anses som miljöbrottsling. Och angående gängse praxis kring ”omvänd bevisbörda” finns det mycket som ännu inte blivit sagt än.
(*Kompetens?) Finns det en hel del i att önska. Hos mig klarade kommunens kontrollant som plötsligt här en dag smög omkring och fotograferade, inte av att skilja på en fördelningsbrunn eller sjunkbrunn, varav ett vitesföreläggande och hot om kostnader i form av böter vid fortsatt användning. Vilket ledde till både onödigt tidspill, kostnader, samt frustration, vilket slutligen ledde fram till nya besök och sedan inga åtgärder, och inte ens en ursäkt.. Enligt sakkunniga skulle inte merparten av de privata avloppen behöva förnyas. Dock, som alltid vill man lyfta kompetens, ansvar och annat besvärande från berörd tjänstemans axlar. Men i första hand ska allmogen hållas i de “höga herrarnas” tukt och förmaning. En myndighet kan inte backa, hur fel de än visar sig ha haft. ”En stenkista är en stenkista och en sjunk brunn en sjunk brunn”. Om än hur effektiv den än så må vara eller inte.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *