Den starka parten är i VA frågorna kommunen och går oftast vinnande ur ett mål. Jämförelse skogen: Skogsaktuellt/ Samsyn – synonym till halvblind

Har tidigare belyst varför och hur den juridiskt starka parten dra fördelar i en rättstvist och oftast gå vinnande ur ett mål, att enskilda VA ägare anses som den svage, medans myndigheten och kommunerna med dess outsinliga resurser med tolkningsföreträde som den starkaste, brukande av omvänd bevisföring får fördelar i en rättstvist? När man hamnar i miljökonfiskeringsträsket innebär det att markägarna själv får betala större delen av samhällets naturmiljönytta, för du är den svaga parten, medan den starka parten är företrädare både för sig själv och samhället. Att äga ett VA system är snarlikt detsamma som det som skogsägarna drabbas av och man ser lätt parallellerna här om hur det fungerar i praktiken. Följande artikel nedan är från 2009 och skulle lika gärna kunnat ha handlat om enskilda avloppssystem. //MR
____________________________

Problemet med VA frågan är bara att det är är än mer åt helvete. Gällande skogsfrågor finns som regel en  art-definition och hur hotad arten är, ingen diskussion. Men det är åt H -vete att skogsägaren inte får ersättning. Inom vår VA soppa är det ännu värre, för trots rapporter och uttalanden från de främsta experterna så lyssnar ingen, – då har man nått vägs ände./ KL
_____________________________________________________________

Jag menar att Miljöbalken skrevs med tanke på storbolagen och var aldrig menat att användas på detta sätt. I t.ex. relationen Stora Enso, Sandvik etc. gentemot en liten kommun så kan det framstå rimligt att det är kommunen som är den svagare parten och att företaget är den som har bäst tillgång till experter och juridisk kompetens och således skall bevisa sin oskuld till en förväntad miljöförstöring. Men i relation till enskilda personer och småföretag blir det helt fel. //A
==========================================================================

Samsyn – synonym till halvblind

LEDARE, SKOGSAKTUELLT NR. 8, 2009:
När politiska partier, och skogsbolag, och medlemsorganisationer, och intresseföreningar, och skogsstyrelser, och länsstyrelser och naturskyddsföreningar och även markägare tycks ha en samsyn kan man ge sig tusan på att det är nått lurt på gång.

I en förhandling leder samsyn till att den svaga förlorar och de starka vinner. Vad är fel med det undrar säkert man av ordning. Saken är den att det drabbar dig. När man hamnar i miljökonfiskeringsträsket innebär det att markägarna själv får betala större delen av samhällets naturmiljönytta. För du är den svaga parten, medan den starka parten är företrädare både för sig själv och samhället.”……

Fördelen med regler är att dem kan vi ifrågasätta. Vi skogsägare har allt att tjäna på att tvivla på beslutens riktighet. Kräv en detaljerad och vetenskapligt grundad beskrivning av inventeringen.”…

==========================================================================

Jag vill gärna belysa ämnet ytterligare en gång till, Här ett klargörande!

Enskilda VA ägare, mark och skogsägare anses ofta som den svage, medans myndigheten och kommunerna med dess outsinliga resurser med tolkningsföreträde som den starkaste. Där brukande av omvänd bevisföring får fördelar i en rättstvist. När man hamnar i miljökonfiskeringsträsket innebär det att markägarna själv får betala större delen av samhällets naturmiljönytta, för denne är den svaga parten, medan den starka parten är företrädare både för sig själv och samhället. ( se tidigare skrivning ovan)

I en förhandling leder samsyn till att den svaga förlorar och de starka vinner. Detta blir lätt senare förvirrande kring vem som egentligen är den starke. Och när blir man stark och den andra parten plötsligt svag? Jag tar det hela en gång till här nedan.

Omvänd bevisbörda och dess legitimitet ?

Poängen här nedan är att det kan vara mycket svårt, om inte sällan omöjligt för en person att bevisa sin oskuld om någon hävdar att denne begått ett brott. Därför finns det inte heller en rättsstat värd namnet som tillämpar en sådan ordning.

Omvänd bevisbörda är något som diktaturerna håller sig med, för dessa är det praktiskt, släng fram en anklagelse om kommunism, spioneri eller förtjusning i sodomi, kan du inte motbevisa påståendet? Ledsen, tio år i fängelse.

Eller påstå att du undanhållit beskattning, lägg där till generalklausul och omvänd bevisbörda, kan du inte bevisa att du är oskyldig skönstaxeras du med skattetillägg, (alt marginalbeskattas) dvs. Först konfiskeras dina tillgångar, därefter om beloppet är större än 100.000 fängelse, (eftersom det du inte kan bevisa, att det du inte gjort inte finns med i bokföringen.) Alltså bokföringsbrott – fängelse ca 3 år.

Sådant förfarandet kring omvänd bevisbörda bryter mot artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna: ”Alla ska ha rätt till en rättvis rättegång”. Svensk grundlag uttrycker även detta redan i regeringsformens första kapitel, att beakta allas likhet inför lagen, samt iaktta saklighet och opartiskhet.

Men en undersökning nyligen visade att hela 84 % av de advokater som processar t.ex. inom skatt ansåg att bevisprövningen i förvaltningsdomstolarna inte får ett rimligt utfall, samtidigt som samma siffra för allmän domstol var 15 %. Detta trots att skatteadvokaterna ofta når framgång i en större andel mål än försvarsadvokater inom brottmål? Vilket enbart detta borde vara tankeväckande? Detta kan innebära allvarliga rättssäkerhetsproblem för den enskilde inom förvaltnings och miljödomstolar, etc.  vilket vi även kan se och nu konstatera kring hanteringen inom VA frågor. Men det är glädjande att se att det åtminstone inom skattemål finns ett flertal mål både i förvaltningsrätten och kammarrätten som har avgjorts genom att domstolen konstaterat att det trots allt är Skatteverket som här haft bevisbördan.

Med bevisbörda menar man en parts skyldighet att lägga fram bevis för sitt påstående. Alltså i brottmål har åklagaren skyldighet att bevisa utom rimligt tvivel att den misstänkte är skyldig till brott som påstås begåtts. Och när det gäller tvistemål har den som kommer med sitt påstående skyldighet att bevisa att påståendena stämmer.

Påståendet kring uppfattningen att omvänd bevisbörda skulle råda tex inom skattemål anses generellt vara falskt, åtminstone i teorin. Medans tidigare ovan angivna 84% i förvaltningsrätten pekar på något helt annat. Lägg där till även myndigheternas och tjänstemännens tolkningsföreträde, så står här den enskilde sig ganska så slät. Och ännu mer skrämmande är att 61 procent av advokaterna som processar i skattemål, även anser att förvaltningsdomstolarna är partiska och hela 69 procent att det inte går att utläsa i domarna hur domstolen har resonerat ( http://www.rattvisskatteprocess.se/undersokning-om-domstolar/ )

När det nu gäller omvänd bevisbörda: så utgår reglerna från grundprincipen att bevisbördan ska bäras av den som har enklast att bevisa ett visst påstående. Och inom vissa rättsområden har emellertid s.k. omvänd bevisbörda använts i den svenska lagstiftningen.

Syftet är oftast att utjämna styrkeförhållandet till förmån för den part som typiskt sett anses ha ett svagt förhållande och ogynnsam position i relation till motparten.

I tvistemål är det lite olika beroende på parternas styrkeförhållanden. Om parterna är jämbördiga, måste båda vederlägga sina påståenden. Men om styrkeförhållandena är ojämna, kan omvänd bevisbörda förekomma. Detta innebär i så fall att starkaste parten ska bevisa att denne inte är skyldig och därmed har bevisbördan.

Här uppstår då frågan om verkligen en enskild Mark eller VA ägare till ett hushåll ska kunna anses som den starkaste gentemot en kommun och myndigheters outtömliga resurser och påstående? Om så vore fallet så uppstår även frågan, avseende meningen, syftet kring samhällskontraktet och dess legitimitet?

Presumtionen om den anklagades oskyldighet och bestämmelsen att åklagaren bär bevisbördan följes även av Europakonventionen artikel 6. Men i såväl doktrin som i Europadomstolens praxis har det dock gjorts gällande att det

finns utrymme för nationella regler som ålägger den tilltalade viss bevisskyldighet, så länge den anklagade ges möjlighet att föra fram bevis för sin oskuld.

Tanken bakom detta förfarande var i första hand för att kunna komma åt den grova organiserade ekonomiska brottsligheten samt narkotika brotten.

Omvänd bevisbörda används dock i den Svenska lagstiftningen och inom myndigheter på ett sätt som i dag kan ifrågasättas, även anses strida mot mänskliga rättigheter, på et än mer subjektivt sätt på civilsamhället, ett system för att både finansiera och nå miljömål.

I ett myndighetsärende t.ex räcker ett enskilt tjänstemannatyckande omkring en eventuell framtida ansedd risk t.ex. olägenhet, eller hälsa som kan anses räcka för fällande dom, vars bevisbörda lägges helt på den enskilde att försöka motbevisa. Under tiden beläggs den anklagade med kostnader kring påtvingande tvivelaktiga åtgärder, olika viten, med stora sanktionsbelopp, att få finansiera löpande myndighetskostnader mm. Detta långt innan en rättvis, rättslig prövning inom domstolsväsende har fått komma till stånd.

Administrativ rättstillämpning verkar sträcka sig allt längre ner i leden av myndighetsutövare likt minipåvar, dess samarbetsparter med befogenhet att både fälla avgörande, utfärda sanktionsavgifter och viten, mot enskilda medborgare utan högre förankring eller rättslig prövning, detta inom olika ärenden och områden, utan möjlighet till inhibition. Visserligen går oftast myndighetsbeslut att överklaga, då främst till förvaltningsdomstol och i första hand då myndigheten själv som här då ska äga ärendet.

Här visar det sig senare att den enskilde inom förvaltningsrättsliga ärende inte har något lagligt ekonomiskt rättsskydd och att det aldrig varit tänkt att behövas för att kunna driva den egna processen, och där även den enskildes egna rättsskydd inom försäkringsbolagens hemförsäkringar inte heller träder in vid förvaltningsrättsliga myndighetsärenden, så här står sig nu den enskilde inför myndighetsutövarens tolkningsföreträde, med omvänd bevisföring och dess outtömliga resurser sig ganska så svag.

Inom förvaltningsrätt avgörs inte heller själva skuldfrågan utan snarare att myndigheten följt gällande förvaltningslag och gängse praxis, vilket föranleder att den enskilde ofta förlorar, som därefter tvingas överklaga och driva ärendet vidare med ytterligare ökade kostnader, och väntetider, vilket för de allra flesta kan få förödande konsekvenser för den enskildes ekonomi. Och inte sällan tvingas den enskilde redan här kapitulera och ge upp. Vilket ger fel signaler, även inom statistiken kring lyckad hantering och avslutade målärenden som därmed aldrig, men borde blivit prövade i någon högre instans.

Att dessutom 61% av advokaterna inom skattemål även anser rättsväsendet vara partisk borde få en och annan att börja höja på ögonbrynet. Jag (VA i tiden) anser ett sådant förfarande och förlopp ovan är både ett hot mot demokratin, rättssäkerheten, samhällsutvecklingen och mot den enskilde.

Att frågan är legitim, om verkligen en enskild (hushåll) ska kunna anses som den starkaste gentemot en kommun eller myndigheters outtömliga resurser? Om så vore fallet så uppstår även frågor avseende äganderätten, meningen och syftet kring samhällskontraktet och dess legitimitet //MR

______________________________________________________________________

När det gäller frågan om starkare resp. svagare part och den omvända bevisbördan så har jag försökt beröra detta i min argumentationssammanställning. Jag menar att Miljöbalken skrevs med tanke på storbolagen och var aldrig menat att användas på detta sätt. I t.ex. relationen Stora Enso, Sandvik etc. gentemot en liten kommun så kan det framstå rimligt att det är kommunen som är den svagare parten och att företaget är den som har bäst tillgång till experter och juridisk kompetens och således skall bevisa sin oskuld till en förväntad miljöförstöring. Men i relation till enskilda personer och småföretag blir det helt fel. //Arne
______________________________________________________________________

Hörde träffsäker satir på P1:s God morgon Sverige i lördags hur man försvårar livet så mycket i Sverige så ingen vill ockupera oss. Försvarsmakten har ersatts av Försvårsmakten! Med fler administratörer än läkare så ser man till att sjukvården inte fungerar. Naturresurser för miljardbelopp förstörs för att effektiv brandbekämpning försvåras och små skogsbränder kan inte stoppas. Den svenska versionen av den brända jordens taktik… https://sverigesradio.se/artikel/7517517

Mvh! Lars

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *