2020-05-02, Den lilla människan Anna, ”En tomhet utan dess like”

”En tomhet utan dess like”

Jag tänker inte skriva om corona.

Jag tänker skriva om en annan isoleringskänsla och känslan av utanförskap.

Det är den isoleringskänsla som uppkommit hos mig av vad det politiska livet från vänster till höger skapar i frågan angående enskilda avlopp.
När det politiska livet inte vill se helhetsproblematiken i vatten och avloppsfrågor, när man nonchalerar effekten det ger ute i samhället för människor.
När myndigheter far fram hur som helst gällande tvångsåtgärder/viteshot/vitesbelopp och tvångsanslutningar.

Det är en isolering utan dess like.

Ett utanförskap genom att vi är så många som slåss med näbbar och klor för vår tillvaro, som lägger fram fakta och vill få till stånd en beskrivning ur flera aspekter, ett engangemang som tystas ned och inte tas på allvar.
Ett utanförskap för att vi körs över.

Ett utanförskap och en isolering som är destruktiv för alla, samhälle och individ.

Jag ser ingen annan utväg än att den högsta politiska världen måste anamma frågan omedelbart.

Det här håller inte hur man idag gör i frågorna.

Människor fråntas sina hem, sina stugor,liv och ingen tar ansvar för/hur så sker runt om i landet.

Ska alla drabbade hänvisas till domstolar i frågor som rör grundläggande behov???

Själv tycker jag att coronas effekter på mitt liv är skitjobbiga och jag är rädd.

Vad värre är; ett samhälle där människor är satta ur spel, där ingen tar ansvar för frågor angående den nationella helhetsbilden i frågor som rör grundläggande behov, här gällande vatten och avlopp.

Att människor idag tvingas sälja sina hem för grundläggande behov är skamligt.

Än värre är det för ingenting verkar logiskt, rimligt eller rättssäkert i kraven på åtgärderna.

Vad är lögn och vad är sanning?

Är oberoende forskning säkerställd?

Ingen balans mellan kostnad och nytta tycks heller finnas när det gäller krav på privatpersoners avlopp.

Jämförelser privata utsläpp och kommunala utsläpp får mig att blekna i hur orimligt detta är.

Maktens pekande med hela handen mot den lilla människan, i ärenden som rör grundläggande behov, tillika orimliga och icke logiska, ej heller rättvisa eller för alla rättssäkra, får mig att känna mig som en icke önskvärd varelse i mitt eget land.

Ute sjunger fåglarna vackert och jag hör dom men känslan av isolering och utanförskap är abnorm pga maktens handhavande i ärendet enskilda avlopp.

Ljuvliga vår, mitt lands samtliga partier har fått mig att endast se dig, inte leva med dig, jag är för trött, striderna tar på krafterna…

En strid som inte skulle behövas om makten valde andra vägar/lösningar.

Ur hjärta
Ur sinne
Med rak rygg
Den lilla människan Anna

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *