2020-04-12, Den lilla människan Anna, ”Sverige, ur en arbetares vardag 2020”

”Sverige, ur en arbetares vardag 2020”

04.30.
Då ringer väckarklockan.
Varje dag.

Jag tar bussen till jobbet varje dag för jag har inget körkort och skulle heller inte ha råd att ha bil.
Jag måste vara på jobbet för det går inte att sköta hemifrån.
Jag är livrädd varje dag.
För Corona.

Jag måste jobba för jag måste ha mat på bordet och pengar till räkningar.
Jag tillhör de lågavlönade.
Samhället och arbetsgivaren tillåter inte att jag är hemma heller.
Ingen skyddsutrustning finns.
Tidsbrist.

Jag är på jobbet, livrädd varje dag.

Och hemma tar ångesten över i rädsla att förlora mitt hem pga tvångsåtgärder av avlopp jag inte har råd med och dessutom förmodligen är helt grundlöst utdömt.
Jag förbannar den dag jag valde yrkesväg för man är bara bra att ha sålänge man offrar sitt liv och sin hälsa.
Men skit också vad viktig man är för samhället just nu i yrkesrollen.
Men när samhället är viktigt för mig då finns det inte.

Sen när pandemin är över är jag inte värd något,för vissa personer, förrän nästa kris kommer.
Tur att jag själv inser mitt värde.

När ska samhället inse gräsrötternas betydelse?
Vi lever under usla förhållanden som bara blir värre och värre.
Det mullrar här nere på golvet och det skrämmer mig också.

Människor förfasas över att få skippa påskresan till skidorten eller vara hemma på huvudsemestern.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, resor finns inte överhuvudtaget i min budget och har inte gjort någonsin.
Jag har dock inga problem med det, men ge mig för guds skull stöd i att inte behöva tvångsåtgärda avloppet på groteskt dåliga grunder.

Jag är livrädd och trött.

Jag är stark och uthållig.

Men nej, jag orkar inte fira påsk men jag ser att solen lyser och hör att fåglarna kvittrar och det ger mig samma kraft och uthållighet som den lilla myran ni kanske sett som drar på stora, stora bördor…

Men vackert väder och fågelkvitter skapar inte solidaritet, rättssäkerhet eller inkomst att leva på.

Var finns ni riksdagspolitiker som har förmåga att sätta er in i samhällskonsekvenserna av hur va-frågorna idag hanteras?
Ni måste se dessa ur ett mycket, mycket större perspektiv!

En enda myndighet kan inte enbart vara inblandad i grundläggande frågor.

Vänliga hälsningar
”Den lilla människan Anna”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *