”Jag tog en promenad”
Påskdagen 2020 gör jag en tankepromenad i mitt inre.
Jag drar på mig vandringskängor och går en tur genom bygderna.
Just bakom kröken av en landsbygdbos hem möter jag på den stora, svarta högen av rötslam och stannar upp och ser på den.
Den ligger väldigt nära vattnet, den där högen som ortsbefolkningen inte bett om att få inpå husknuten.
Min hjärna funderar på hur lite människor på landet respekteras.
Vem vill ha stora slamhögar i sin närhet?
Vad finns det för risker med det?
I samma veva dyker nya tankar upp…
Man kanske skulle lägga ner typ Liseberg och Skansen och låta rötslammet från storstan förläggas där istället?
Om nu det är helt ok och ofarligt enligt myndigheter att människor får det inpå husknuten så kan vi väl göra så istället?
Så gör vi tycker jag.
Transporterna minskar och klimatinsatserna blir positiva.
Jag fortsätter min vandring och undrar hur det gick för de boende som fått sina brunnar och avlopp utdömda intill rötslamshögen.
Är regelverken samstämmiga här i dessa båda ärenden, privatboende/samhälle?
Bedöms det likvärdigt?
Går det att bedömma när väl slamhögen är på plats?
Har det gjorts oberoende provtagningar innan och efter i mark och vatten?
Medan jag rättar till mössan på huvudet denna kalla påsk så har min utflykt hunnit fram till åkern där rötslammet används som gödning.
Vad detta slam innehåller och vad för risker som finns kring detta verkar de lärde tvista om.
Hur det än är med denna sak så fylls mitt inre av en vrede över att man överhuvudtaget ens har mage att laborera med våra matjordar på detta vis sålänge det inte finns en fullkomlig enighet i frågan.
Idioti, tänker jag och grunnar på hur makthavare resonerar.
Ibland måste försiktighetsprincipen gå före allt annat och ekonomiska aspekter vara det sekundära.
Frågan är också om det inte blir stora, förödande ekonomiska konsekvenser på sikt när människor exponeras för detta via maten? Hur vågar man?
Hur har vi det här i detta tema i förhållande till t ex Agenda 2030?
Det rimmar inte, vi laborerar med liv och ekonomi, nu och för framtiden, anser jag.
Fåglarna kvittrar och verkar vakna till liv av vårens antågande och på ängen står en trana.
Jag sätter mig ner på en sten och ser ut på sjön där några änder guppar på vattnet.
Här brukar reningsverket brädda vid behov och jag undrar hur många av framtidens barn som kommer kunna bada såsom jag gjort som barn.
Det måste bli ett stopp för detta att brädda om vi samtidigt ska ha en snabbt växande befolkning.
Det finns liksom inte tid att dröja med detta, skjuta upp problematiken eller låta det bero.
Då lär vi hamna i en situation många andra länder redan har och inte kan ta sig ur.
Varför bryr vi oss inte om framtidens barn?
Vi pumpar dem fulla med kemiska produkter och stjäl deras chanser att få uppleva rent vatten och frisk natur.
Jag reser mig upp och vandrar hemåt medan jag grubblar på varför samhället lägger kompetens, energi och pengar på att skicka ut inspektörer på landsbygd och döma ut avlopp på de mest orimliga grunder som helst istället för att använda dem i de uppenbara fallen och de stora problemen?
Vägen jag går är nu asfalterad och går nu genom byn.
Jag kan inte besöka någon för vi ska ju nu hålla distans pga coronan, men jag vet att i några av stugorna råder ingen påskglädje och det är inte pga enbart coronan.
Människor sitter med tvångsanslutningar i knät fast de redan har godkända avlopp.
De är förtvivlade, chockade och vet inte vad de ska göra.
Inte någon gång i livet har jag sett landsbygden plågas så hårt.
Problemen är många, stora och svåra, tvångsåtgärderna och tvångsanslutningarna är pricken över i:et och jag äcklas lite över den vackra slogan ”Hela Sverige ska leva”.
Vilka ingår då undrar jag?
Vilka är dom som ingår i ”Hela Sverige”?
Jag känner då många som ser den slogan som ett rent hyckleri tyvärr…mig inberäknat.
Jag är hemma på min trappa, går in och låser min dörr.
Jag är så djupt besviken och förbannad på makteliten så jag förlorar all energi och måste sova ett tag.
Hur kunde det bli såhär?
Människor behandlas illa och makten har val, man kan agera annorlunda.
Det är bara frågan om vilja.
Tydligen existerar inte viljan hos makten.
Min tankepromenad är slut och så även jag.
Jag lägger mig i sängen, tänker slå av telefon och dra täcket över huvudet.
Solidaritet och demokrati är minnen blott är mina sista tankar, trycker på ”skicka”till Anders och lägger bort min mobil…
”Den lilla människan Anna”
Lämna ett svar