Ökad hållbarhetsskuld inom VA – vad gör politiker och myndigheter?

Ökad hållbarhetsskuld inom VA – vad gör politiker och myndigheter?

I slutet av förra året kom en djuplodande forskningssammanställning från det statliga forskningsrådet Formas – Forskningsråd för hållbar utveckling. Där framgår att det krävs grundläggande kunskaper för att vårt samhälle ska nå hållbarhet. Där framgår också att vi gör för lite och att det går för långsamt. Samtidigt som kraven på och behoven av hållbara lösningar bara stegras för varje dag som går. Inom ett centralt samhällsområde – VA-området – verkar frågeställningarna bli alltmer politiserade, allt mindre styrda av vetenskapliga fakta och i ökad grad kontrollerade av kommersiella och kortsiktiga kommunalekonomiska överväganden.

När Formas beskriver den ökade hållbarhetsskulden är tyvärr VA-området en samhällsaktivitet som passar väl in i den ökande skuldbördan. När forskningsrådet lyfter centrala omställningsbegrepp – kunskapsbyggande, innovation, omställning – verkar VA-verksamheten mest vilja slippa ansvar. Man vill tvärtom fortsätta med en modell som vi vet är skadlig för både människor, djur och omgivande natur, genom att bland annat dumpa slammet på åkermarken. Det senaste bakslaget, där forskningsinsikter verkar vara helt omintetgjorda, är en statlig utredningen Hållbar slamhantering (SOU 2020:3). Här sägs dock i direktiven att spridning av slam kan bli förbjuden i Sverige men också att det motsatta kan komma att gälla. Detta sistnämnda har fångats upp av Svenskt Vatten, som är VA-branschens lobbyorganisation i VA-frågor. Organisationen öser mängder av beröm över utredningen apropå hur samhället ska ta hand om viktiga resurser – och mängder av gifter? – uppsamlade i våra avloppsreningsverk;

Utredningens resultat är välgrundat, välformulerat och välkommet och fokuserar på att växtnäring ur ett resursperspektiv är viktigt för att vi ska nå ett hållbart samhälle. (Av Svenskt Vatten i Aftonbladet 6 mars).

Betänk då att vi samlar allt fler gifter i blandningen av toalettavfall, industriavfall, sjukhus, dagvatten med flera sortiment, pytsar i kemikalier i reningsverken och att detta slam sedan måste hanteras. Betänk dessutom att reningsverken ofta bräddas, dvs släpper ut stora mängder avloppsvatten helt orenade i olika vattenrecipienter som sjöar, älvar och hav. Det är detta som dödar den biologiska mångfalden i haven.

I Stockholm har man tidigare gjort sig av med slammet i nedlagda gruvor i Norrland. Nu har man kommit till vägs ände och någonstans måste man dumpa slammet. I Stockholm är man inte lika sorglös som Svenskt Vatten och man tvekar med tanke på vad slammet innehåller och avsättningsmöjligheter. Det kan man läsa i rapporten ”Slamstrategi för Stockholm Vatten och Avfall” Det är inte bara de oönskade ämnena och föroreningar som är problemet; som läkemedelsrester, allt högre metallhalter, kvicksilver, silver, kadmium, PFOS osv. Man pekar också på marknaden för avsättning – kanske ingen vill ha detta på sin åkermark i framtiden. Åkermarken kan ju omvandlas till ”ekonomisk skräpyta”.

Men sedan oktober 2019 används ändå allt slam från Stockholms reningsverk som gödsel- och jordförbättringsmedel på åkermark. Frågan är vad som hänt.

Enskilda avlopp

Nu verkar till och med Havs- och vattenmyndigheten vackla i sina rekommendationer vad gäller enskilda avlopp, dvs avlopp från mindre hus, stugor och fritidshus på landsbygden. Från att tidigare varit mycket fientligt inställda och restriktiva till förekommande avloppslösningar på landsbygden börjar man nu fokusera på vetenskapliga fakta igen, något som går stick i stäv mot kommuners och lobbyorganisationers intressen. Nu vill myndigheten att forskare ska gå ut med information till kommunerna att grundläggande skydd motsvarande markbaserad rening är tillräckligt i nästan hela Sverige”. Frågan är då vad myndigheten ska göra i detta nya läge? Sitta på läktaren och applådera?

Frågan är när politiken kommer att vakna. Det lapptäcke av lagar, förordningar och riktlinjer som nu är vardag för hundratusentals fastighetsägare i landet med enskilda avlopp håller på att bli sista spiken i kistan för glesbygdens framtida överlevnad. Kanske kan den nuvarande pandemin vara det som upplyser stadsbefolkningen att utan en fungerande landsbygd kommer våra städer att stå sig slätt; ingen mat, ingen energi, inga varor, inget byggmaterial, inger rent vatten osv. Och frågan är om Formas välmenande rekommendationer kommer att stanna vid just rekommendationer eller bli handfast verkstad? Frågorna och svaren brådskar!

/Ulf Svensson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *