”Mitt köksbord är min grubbleriverkstad”…
Jag borde gå och lägga mig nu men jag sitter här vid mitt köksbord och är uppgiven och har väl inte så mycket framtidstro längre.
Varje dag för mig är en kamp ute i det sociala samhället.
Jag tycker inte jag har upplevt värre tider i mitt liv och jag kämpar på för att varje dag möta problemen med tålighet och lugn men det är svårt.
Mina krafter börjar sina och det är tyvärr på grund av att samtidigt belastar samhället mig med detta med tvångsbyte av avlopp med hot om vite. På ytterst svaga grunder kan jag tycka.
Jag kan inte stå stark i dessa tider och samtidigt ha ett hot hängade över mig som gäller den plats i mitt liv som betyder allt för mig, är min trygghet/mitt lugn och har varit så i många år.
Lägg sedan till att jag är landsbygdsbo (som jag hoppas alla politiker idag anammat hur det ser ut här), lågavlönad, kvinna och ensamstående.
Mitt kontaktnät är heller inte stort då jag efter en arbetsdag och alla problem jag möter i mitt dagliga liv inte orkar/har kraft kvar att hålla någon vidare kontakt med någon.
Varför ska man lägga denna börda på mig med ett nytt avlopp på så svaga grunder och små miljövinster (om det överhuvudtaget blir någon vinst alls)som får hela min tillvaro att rasa?
Man ser mig när jag jobbar hårt och tycker jag gör det jättebra men ingen ser att det är med hälsan som insatts och man vill inte ge mig hög lön och som privatperson är jag nada för makten.
Jag tycker det räcker nu.
Se mig och hör mig!
Se oss och hör oss!
Blås av, gör om, gör rätt!
Med vänlig hälsning
”Den lilla människan Anna”
Lämna ett svar