Den lilla människan Anna, 19 juli, ”Jag behöver ingen klapp på huvudet av makten”…

”Jag behöver ingen klapp på huvudet av makten”…

Ibland är jag så hemskt trött på att om en dialog eller diskussion/debatt med politiker/tjänstemän/andra människor uppstår om va-frågor så händer så gott som alltid något av följande:
/Man pratar runt ämnet och verkar lägga tillrätta orden för att bemöta mig med att välja att vinkla samtalet efter vad man tror jag vill höra
/ Man verkar inte lyssna riktigt utan tenderar att dissa mig.
Jag undrar varför?
För att jag är kvinna?
För att jag är lågutbildad?
För att jag inte använder fackord?
Svårt att få till skott ett samtal/dialog när man blir motarbetad redan i ingångsskedet.
/ Man blir irriterad över min skarpa kritik fast jag framför både sakligt och med argument/förslag, plus en konsekvensbeskrivning av hälsopåverkan kropp/själ/psyke.
/Man lyssnar och för en bra dialog med mig men återkopplar aldrig för vidarutveckling.
Jag får hela tiden själv ta initiativ.

Jag försöker peppa mig själv med att de kanske inte vågar ta debatt med mig.
Sanningen kanske är att de inte vill/har lust/tycker jag är värd/intressant att lyssnas på, vad vet jag?
Hur eller hur så måste saken talas om för det berör oss alla.

Jag vill inte ha en klapp på huvudet av makten eller bli tilldelad en offerroll som man tycker synd om.

Jag tror inte man gillar vad jag har att säja helt enkelt.

Men jag tänker fortsätta ifrågasätta.
Jag vill ha bra resultat för moder Jord!

Med vänlig hälsning från en trött och tjurig lantis som vägrar att bli behandlad hur som helst.
”Den lilla människan Anna”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *