Brevväxling mellan HAV och Arne Gunnarsson, styrelseledamot i Landsbygdspartiet

Se även tidigare dialog mellan Arne Gunnarsson och Mats Svensson/Hav. 

 

Dialog mellan Arne Gunnarsson, fastighetsägare i Markaryd (medlem i styrelsen för landsbygdspartiet)
och Mats Svensson Hav.
Mer info om Lpo kan du få på www.landsbygdspartiet.org.

Från: Arne Gunnarsson <arne.grasholma@gmail.com>
Skickat: den 1 mars 2019 13:25
Till: Mats Svensson <mats.svensson@havochvatten.se>;
Ämne: Re: Med anledning av ditt mail till HaV:s utredare Åsa Gunnarsson, daterat 13 februari.

Hej Mats och tack för ditt svar 2019-02-26. Jag noterar att jag kommit en bit upp i hierarkin när jag nu fått svar av dig i stället för Åsa Gunnarsson eller Bodil Forsberg. Kan du ta mig högre upp? För ni gör så in i helsicke fel. Fast egentligen har ni ju bara fortsatt den process som startades av Naturvårdsverket.

Naturvårdsverket – och senare ni – har totalt feltolkat Miljöbalken som säger att: ”Det är förbjudet att i vattenområde släppa ut avloppsvatten från vattentoalett eller tätbebyggelse, om avloppsvattnet inte har genomgått längre gående rening än slamavskiljning”.

Det första felet är att era handläggare menar att även en grusbacke är att betrakta som ett vattenområde eftersom ett utsläpp i denna ”förr eller senare” når ett vattenområde. Jag tror inte det var så som riksdagen menade när de stiftade lagen. De säger dessutom att man måste fastställa ”ett golv”, dvs. den lägsta utförandenivå, som man kan acceptera för att kunna påstå att någon rening sker. Därutöver kan man ställa högre krav beroende på omständigheterna. Denna lägsta nivå är systemet med fördelningsbrunn, infiltrationsrör och infiltrationsbädd. Så kallad stenkista kan således aldrig godkännas – oavsett hur markförhållandena ser ut och oavsett hur långt det är till närmsta dike. Jag har träffat på fastighetsägare som blivit tvungna att göra en infiltrationsanläggning genom att gräva upp grus och sand från samma grusbacke, som man tidigare utnyttjade som infiltration för sin stenkista, och lägga runt rören.

Nästa fel ni gör är att ni feltolkar begreppet ”rening”. I er värld synes det bara vara en av människohand konstruerad anläggning, som kan godkännas. Antingen kommunalt reningsverk, ett enskilt minireningsverk – eller en konstgjord infiltrationsbädd. Naturens eget reningsverk, det naturliga kretsloppet, som fungerat i tusentals år anses inte tillräckligt. Som jag tolkar lagen, så skall avloppsvattnet vara renat när det når vattenområdet. Om det då har renats genom naturlig markretention och växtlighetens upptag av näringsämnen, så måste det väl uppfylla lagens krav??

Lagen säger också: ”Vad som sägs i första stycket gäller dock inte om det är uppenbart att sådant utsläpp kan göras utan risk för olägenhet för människors hälsa eller miljön”. På vilket sätt ger ni stöd till kommunernas inspektörer för att våga säga ”det är uppenbart ingen risk”? Ni struntar i att publicera rapporten om självrening och markretention https://wrs.se/projekt/markretention-rapport/ , som visar att ett hushåll med WC avlopp kopplad till infiltration ger i normalfallet nollutsläpp i mer än 50 år om avståndet till utströmningsområde är 100 meter eller mer. En sådan aktiv vägledning för inspektörerna hade sparat miljarder åt landsbygdsbefolkningen, eftersom de flesta fastigheter ligger längre från ett vattendrag och på moränrik infiltrationssäker mark och stort avstånd till berggrunden. Jag kan acceptera att ni inte godtar rapporten om det finns andra rapporter som visar på att självrening och markretention inte fungerar. Kan du referera till någon sådan? SMED:s rapport är ju gjord på ett helt annat sätt.

Ni bryter vidare mot Rimlighetsavvägningen i Miljöbalken 2 kap 7§: Kraven i 2-5 §§ och 6 § första stycket gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning ska särskild hänsyn tas till nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder. Hur kan åtgärdskraven vara rimliga om man inte kan uppmäta någon förbättring i närliggande dike efter att den krävda åtgärden utförts?

Att det finns en övergödning i sjöar och hav är odiskutabelt. Likaså att denna härrör från mänsklig aktivitet. Denna övergödning torde i första hand hänföra sig till jordbruk, otillfredsställande rening från kommunala avloppsverk (bräddning, ledningsläckage) samt kust- och sjönära enskilda avloppsanläggningar. När det gäller kväveutsläpp torde också det moderna skogsbruket och dikningar påverka. Däremot finns mig veterligt inget bevis för att enskilda avlopp med en placering många hundra meter från närmsta dike överhuvudtaget ger någon påverkan. Kan du ge mig ett sådant bevis?

Du skriver att ni ger vägledning, men bedriver ingen jakt på små avlopp. Nej, den jakten överlåter ni åt de kommunala avloppsinspektörerna. Dessa utgår från er ensidiga vägledning och vågar inget annat. Förmodligen har de under sin utbildning tagit del av kursmaterial framställt av Naturvårdsverket och kanske av er. Kanske är det kursledare från Naturvårdsverket och från HaV som delvis svarar för undervisningen. Varifrån kommer annars sådana uppgifter som avloppsinspektörerna delger landsbygdsbefolkningen: “De enskilda avloppen står för lika stor del av utsläppen till havet som alla samlade utsläppen från reningsverken, trots skillnad i hur många människor som utnyttjar avloppen“. Du kan också läsa i expertsvaren på VA-guiden hur inspektörer letar möjlighet att utfärda utsläppsförbud. “Vi har många äldre infiltrationer i kommunen och har hittills valt att förbjuda utsläpp från anläggningar som är äldre än 25 år, detta oavsett om de har ett tillstånd eller inte. Luftningsrör har också varit en avgörande faktor för om vi godkänner anläggningen eller inte”. Jag är nöjd med ert svar men inte att man har denna rutin inom en kommun eller att frågan väcks.

Du skriver vidare att ”det viktigaste skälet till att avloppsvatten behöver renas är hälsomässiga”. Ja, att man skall ha rimligt avstånd till brunnar är självklart men argumentet om badplatser håller inte. Finns det inget dike -än mindre en sjö i närheten – så är detta inget argument. Hälsorisken åberopas ofta, men jag vet inte om det finns någon undersökning om hur många människor årligen som blir sjuka av att deras brunn förorenats av deras avlopp. Däremot är det ju känt att människor vid upprepade tillfällen blir sjuka av bakterieförekomst i det kommunala dricksvattnet.

Jag förstår att det vore en enorm prestigeförlust att erkänna att ni och Naturvårdsverket under alla år haft fel fokus. Gör om och gör rätt! Enskilda avlopp med infiltration – oavsett hur denna görs – som är belägna mer än 100 m från ett dike, mer än 50 m från en brunn, som terrängmässigt ligger rätt placerad och med tillfredsställande avstånd till berggrunden, är avsevärt bättre än varje typ av kommunalt reningsverk och varje typ av minireningsverk. Markretentionen gör att varken fosfor, kväve eller läkemedelsrester hamnar i recipienten. Det krävs inga tekniska anordningar, ingen risk för bristande underhåll och inga kemikalier. Det finns ingen risk för kontaminering med industriutsläpp. Och ur beredskapssynpunkt så får vi ett mindre sårbart samhälle.

Det blev ett långt svar. Jag ber dig att vidarebefordra brevet till de befattningshavare inom HaV och Naturvårdsverket som har mod och befogenhet att ändra era riktlinjer.

Med vänlig hälsning

Arne Gunnarsson

Den 2019-02-26 kl. 09:09, skrev Mats Svensson:

Hej Arne,

Med anledning av ditt mail till HaV:s utredare Åsa Gunnarsson, daterat 13 februari, angående dina frågor om små avlopp.

För HaV är det viktigt att de rapporter som vi publicerar håller en hög vetenskaplig nivå och har väl underbyggda slutsatser. Särskilt om de ska fungera som vägledning för länsstyrelser och kommuner. Författarna till rapporten menar att avloppsanläggningar ska anläggas så att marken kan ta upp fosfor och därmed minska utsläpp till vatten. I områden där det är möjligt skulle därmed kraven på fosfor vara mindre stränga. Det håller HaV med om och vi vägleder också kommunerna så.

De modeller som används av SMED för att beräkna belastningen av fosfor utgår från tillgänglig kunskap och justeras i vissa fall mot uppmätta värden för att ta hänsyn till hur mycket fosfor som fastnar i mark och tas upp av växter på vägen till närmaste vattendrag. Genom Formas systematiska översikt om markretention av fosfor från enskilda avlopp tas forskningsunderlag från oberoende källor fram. Formas systematiska översikter tar enbart med underlag som är väl underbyggda med vetenskaplig praxis.  Vår förhoppning är att resultat från översikten kan förfina de beräkningsmodeller som använder.

Betydligt viktigare än SMED:s rapport i den enskilda bedömningen är hur det ser ut på lokal nivå med belastning på det aktuella vattendraget, dvs en situationsanpassad bedömning. I Sverige finns det såväl vattenförekomster som är övergödda och där små avlopp står för en inte oansenlig del av belastningen, som vattenförekomster som inte alls är övergödda och de små avloppen inte påverkar alls ur näringssynpunkt.  Det viktigaste skälet till att avloppsvatten behöver renas är dock fortfarande det hälsomässiga – orenat avloppsvatten riskerar att sprida smittor via t.ex. dricksvattenbrunnar och badplatser. Detta glöms tyvärr ofta bort i debatten.  Många som har små avlopp har också egen brunnar.

HaV ger tillsynsvägledning inom området små avlopp till länsstyrelser och kommuner men vi bedriver ingen jakt på små avlopp. Lagkrav på efterföljande rening efter slamavskiljning har funnits sedan 1969 och nu 2019 är det uppskattningsvis fortfarande omkring en fjärdedel av alla små avlopp med WC som inte uppfyller lagkravet. I en kommun kan det finnas många olika verksamheter som behöver tillsyn. Beroende risken för miljö och hälsa kan små avlopp ibland vara prioriterade för tillsyn, ibland inte. Denna bedömning gör kommunerna själva.

Har du fler frågor så får du gärna kontakta mig igen.

Med vänlig hälsning
Mats Svensson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *