Jag som webredaktör skrev som svar och reaktion till Michael Richter (Lpo) ang en motion de arbetar med: kring en modernisering av kommunens miljöhantering.
”Det verkar inte finnas någon respekt kvar för äganderätten och andras egendom.
Det är som nyvalde presidenten i Brasilien uttryckt det- där ursprungsbefolkningen bor finns mineraler och energi, de behöver vi exploatera för att samhället skall utvecklas. Därmed är det bara att köra över den gruppen. Det fixar domstolarna om det blir protester, behövs det fixar man nya lagar.
Jag ser ingen större skillnad på Sveriges agerande i många frågor och Brasilens.”
Jag fick som svar denna länk från webtidningen ”Ledarsidorna.se” och nedanstående kommentar av Micke (LPo):
Mycket som bekräftar ovan. I dag vågar ingen eller har mod och handlingskraft i att stå upp till en duell även om de vet de har rätt. Så förlikar de sig och så startas utredning efter utredning tills problemet glömts bort eller dött av sig själv. Vi har ett system som fullständigt kollapsat och hinner inte reagera i tid. Ingen vill vara primitiv pragmatisk och handlingskraftig med en gnutta sund förnuft för det kan kosta mer än det smakar. Eliten och de intellektuella tar över rodret och ältar sedan vidare i rapport efter rapport medans klockan tickar. Jag skrev följande till en grupp som vill få till stånd en ändring i minerallagen som om ändring av några paragrafer enbart skulle kunna hjälpa minerallagens demokratiska och miljömässiga underskott!
Styrningen av mark och miljö utgörs av ett oöverskådligt, motsägelsefullt och komplicerat regelverk. Ett beslut är gott och legitimt om det uppnåtts i en process där intressena fått komma till tals och avvägningen ytterst vilar på en representativ demokratisk församlings beslut.
Vi har i dag ett havererat svenskt system för miljöbedömning. Miljöbedömning och konsekvensanalys kunde vara viktiga verktyg för en sektorssamordning och för att kunna skapa konsekvens och konsistens mellan olika nivåer från både central/statlig till lokal/kommunal nivå.
Implementeringen av olika EU-direktiv och den utveckling som miljökonsekvensbedömning MKB och sedermera strategisk miljöbedömning, SMB fått i Sverige är emellertid kontraproduktiv i långa stycken.
Vi ser i dag hur internationella, nationella och regionala mål och intressen får genomslag i lokala beslutsfattanden som kan vägas mot eller stå över lokala intressen.
Risken förefaller betydande att vi nu som resultat av separata utredningar fått en okoordinerad flora av instrument och verktyg:så som riksintressen, översiktsplaner, åtgärdsprogram samt en uppsättning program, strategier osv. med en oklar formell status.
Vi kan konstatera att det också på området styrning av mark och miljö brister det beträffande korrekt och konsistent information till lägre nivåer och andra aktörer. Bristerna föreligger beträffande termer och begrepp; informationen kan vara motstridig och felaktig; nya fakta som hela tiden tenderar att dyka upp på för motstående intressen oförklarligt sätt och systemen har inte alltid heller förmågan att reagera på rätt tidpunkt. En viktig tyngdpunktsförskjutning i regelverk och förvaltning, inklusive utformningen och implementering av olika EU direktiv, har i stället blivit en förskjutning från fokus på enskilda och i stället begränsningar baserade på ekonomiskt och de tekniska möjligheterna. Det har blivit en oklar gräns mellan politik och administration och de olika politiska systemens behov av frihetsgrader.
Styrningen av mark och miljö kännetecknas därför sammanfattningsvis av: sektoriell fragmentering, överblick saknas på alla nivåer från nationellt till lokalt (om än i varierande grad).
Inkonsistens mellan nivåer: nationellt, regionalt, lokalt, målkonflikter döljs eller förnekas för att underlätta administration och beslutsfattande, regelverk och organisationer behöver samspela men utreds och reformeras i stället separat. Det finns en fara att storslagna visioner leder till omfattande symbolpolitik i stället för pragmatisk handlingskraft inriktat mot konkreta problem.
En övergripande slutsats är då att det grundläggande problemet är att organisation och regelverk skulle behöva reformeras samlat. Detta gäller således inte bara minerallagen och dess aktörer utan hela vår syn på äganderätten och dess utformning och den dynamik som råder genom våra olika instanser. Således en byråkrati som slår knut på sig själv …
Som du ser Anders så är det inta bara i avloppsfrågorna utan också många andra områden som i dag inte fungerar på grund av ovanstående.
/ Mvh M
Mickefix
Lämna ett svar