Man har gjort gjort avloppsvattnet till en politisk möjlighet. Resultatet ser vi bl a i dagens kommunala avloppsreningsverk, som bromsar den resursförnyelse som annars skulle ske i livsmiljön.

Tack Carl.


Jag uppfattar att man gjort avloppsvattnet till en politisk möjlighet. Man gör t ex gällande att avloppsvattnet är ett problem. som måste lösas genom investeringar i reningsverk och andra åtgärder för att skydda miljö och hälsa. Det skapar också sysselsättning och karriärvägar för byråkrater, och möjligheter att införa lagar, regler, påbud, förbud och avgifter.
Innan reningsverken infördes hamnade avloppsvattnet i livsmiljön. Där satte bakterier, svampar, växter och andra organismer igång med att utnyttja föroreningarna som näring och omvandla dem till biomassa och andra resurser med solljus som drivmedel. I takt med att föroreningarna omvandlades på detta sätt minskade de i livsmiljön. Slutprodukterna blev renat vatten och andra resurser.
I takt med industrisamhällets expansion, ökade nedbrytningen av livsmiljöns strukturer och andra resurser. Resursförnyelsen i livsmiljön behövde ökas, om dennas sammansättning och egenskaper skulle hållas konstanta och dess livsuppehållande förmåga  bibehållas. Det behövde bildas mera biomassa per tidsenhet. Detta tog sig uttryck bl a i ökad tillväxt av alger  och andra organismer i  sjöar och vattendrag. De tenderade stundom att växa igen. Den ökade resursförnyelse som det egentligen var frågan om, stämplades dock som miljöförstörelse av politikerna. Människor ville ju inte bada i vatten som var grumliga av alger och annat, som förnyade livsmiljöns resurser.  Det blev dags  att vidta politiska åtgärder, införa bestämmelser, påbud  och förbud för att, som det hette, skydda miljö och hälsa. Samtidigt skapades ökad sysselsättning, nya befattningar och karriärvägar,.
Resultatet ser vi bl a i dagens kommunala avloppsreningsverk, som bromsar den resursförnyelse som annars skulle ske i livsmiljön. Resursförnyelsen skulle  behöva ökas för att kompensera för den ökade resursnedbrytningen i samhället, men det förhindras således med hjälp av bl a kommunala reningsverk. Nedbrytningsprodukterna blir därför kvar som föroreningar i livsmiljön och detta ändrar dennas sammansättning och egenskaper. Det medför allt större problem med att livsmiljöns livsuppehållande förmåga försämras. Detta är, i och för sig  mycket oroande, men ger  politikerna anledning att vidta åtgärder för att skydda miljö och hälsa. Kanske får vi  se ökade investeringar i ny miljövårdsteknik, ökad sysselsättning och nya karriärvägar för byråkrater och politiker.
Hälsningar
Staffan Delin

2 kommentarer

  1. Ok, Staffan! Så skönt att inte behöva övertyga dig om att de stora verken är bra för livsmiljön i våra hav och sjöar! Men som sagt – vi har ingen annan tillgänglig teknik nu! Vi kan ju inte gärna börja med multrum och dylikt på Södermalm! Det finns nog egentligen bara en möjlig lösning i den miljön, förbränningstoalett! Sedan skulle man i nybyggnationen kunna köra vakuumsystem men vi kan ju inte gärna få till lika stora sammanhängande områden som det vattenburna innebär? I ett vakuumsystemtänk måste vi köra mindre begränsade områden och sedan transportera innehållet till våtkomposteringsanläggningar! Det pågår f.n. ett mycket intressant nybyggnadsprojekt i Helsingborg, H+, med 8000 lägenheter! Vakuum – avfallskvarnar – biogas – och rening av övrigt avloppsvatten så att det som släpps ut i stora avloppsledningen till Öresund blir renare än det nuvarande avloppet!

    Men det ofattbara är ju hur man kan fortsätta och tvinga på oss gamla lösningar när man har alla tänkbara lösningar i nybebyggelsen och i glesbygd!

    Mvh/Hans

  2. Tack Hans.

    Jag uppfattar att det inte i första hand är ett tekniskt problem. Ytterst är det frågan om att upprätthålla livsmiljöns livsuppehållande förmåga och vilken roll vi människor då har att spela.
    Industrisamhället förutsätter att vi hämtar (natur)resurser fån livsmiljön och omvandlar dem till konsumtionsprodukter och vidare till nedbrytningsprodukter, d v s det vi kallar avfall och föroreningar. Vårt problem är att vi inte omvandlar nedbrytningsprodukterna till resurser igen. Vi har ingen teknik för det. Den resursförnyande tekniken finns i livsmiljön i form av de levande varelserna där och där växterna har förmåga att utnyttja solljuset som drivmedel. Samtidigt är vi och alla andra former av liv här på jorden beroende av att livsmiljöns sammansättning och egenskaper hålls konstanta och överensstämmer med vad livet är beroende av för sin existens.

    Det betyder i sin tur att alla resurser, som bryts ned till nedbrytningsprodukter i livsmiljön, måste omvandlas till resurser igen via de resursförnyande processerna i livsmiljön. Möjligheterna att förbruka och bryta ned resurser är därför begränsad av hur stor förmågan är att omvandla nedbrytningsprodukterna till resurser igen.

    Den förmågan överskrider vi sedan mitten av 1800-talet. Då uppgick jordens befolkning till mellan 1,2 – och 1,5 miljarder. Det betyder rimligen att livsmiljön inte uthålligt kan försörja mera än ungefär så många av oss, om var och en av oss inte förbrukar mera och bryter ned mera resurser än vad människorna gjorde i mitten av 1800-talet. Nu är vi över sju miljarder och var och en av oss förbrukar och bryter ned mycket mera resurser än vad människorna gjorde då. Det betyder att resursförnyelsen är mycket mindre än resursnedbrytningen i livsmiljön.

    De nedbrytningsprodukter som inte omvandlas till resurser igen, ansamlas i livsmiljön och ändrar dennas sammansättning och egenskaper genom att dess resurser minskar samtidigt som nedbrytningsprodukterna ökar där. Det betyder i sin tur att livsmiljöns livsuppehållande förmåga försämras. Grundproblemet vi har att lösa är alltså att minska resursnedbrytningen och öka resursförnyelsen.

    Beträffande avloppsreningsverken gäller att de hindrar resursförnyelsen genom ta bort fosfat från avloppsvattnet och åstadkomma fosfatsvält för de organismer i vattnet som annars kulle växa där och omvandla nedbrytningsprodukterna i vattnet till nya resurser i form av biomassa.

    M h h
    Staffan Delin

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *